När livslusten är slut

[Azure Catesi]

I 10 år har jag försökt mitt yttersta för att få relationen och livet att fungera, men idag är allt hopp borta, liksom relationen.

Hade jag fått beskedet för ett år sedan så hade jag nog klarat det, men nu, efter allt annat som hänt så känner jag mig så oändligt färdig med livet, jag tror inte jag överlever länge till.

Folk säger: sök vård, men jag har försökt oräkneliga gånger, varför skulle just den här gången bli annorlunda?

“Det gäller att ha realistiska förväntningar på vad vården kan erbjuda”, som min senaste vårdkontakt svarade när jag ville ha hjälp att inte må såhär.

Så vad gör man när man inte kan hjälpa sig själv och ingen hjälp finns att få?

Tabletterna hjälper inte, cannabis lindrar för stunden, men gör allt så mycket värre i längden.

Nu har jag inte råd med mer “lindring”, känner paniken krypa i mig och vill bara ta mig bort från allt, men har ingenstans att gå, kan ju inte rymma från mig själv..

Hur ska jag lyckas hålla ihop mig själv, orka en jävla pissdag till när jag är fånge i mitt eget “liv”?

Jag kan inte göra något åt eländet, vet inte hur jag ska säga adjö till barnen eller ens OM jag ska försöka förklara mina anledningar, förlåt känns så otillräckligt..

Jag har mått såhär, till och från, sen jag var 11-12, första försöket vid 13 och är över 40 nu, med fler försök än jag orkar räkna.

Så jag tänker inte försöka igen, nästa gång SKA jag lyckas bli fri.

Det är tungt att känna sig fängslad av livet och att döden är likställt med frihet..
Men jag hör dig..
Vad hade du velat ha hjälp med som vården inte anser vara realistiskt?
Beklagar att relationen tagit slut..

Finns inte så många ord att trösta med..
Men skickar en kram.

[Azure Catesi]

Jag ville ha hjälp att inte må som jag gjorde/gör, att åtminstone lindra eländet, men det var visst inte realistiskt.

Jag ser själv att jag är en “besvärlig” patient, misstänkt (lindrig) autismspektra, obehandlad PTSD, återkommande depressioner med både generaliserad ångest och panikångest-attacker gör det ju lite svårt att trolla bort problemen.

Sen hjälps det ju inte av att jag blir stämplad “missbrukare” pga självmedicinering av cb, vilket gör dem väldigt måna om att bara skriva ut sockerpiller till mig, gärna med kravet att jag ska vara ren i ett halvår innan jag får nån faktisk hjälp..

 

 

Ja, den där biten är klurig. När man självmedicinerar uppstår ju en massa onödigt som man i så fall slösar tid på att behandla.
Skulle du klara att vara utan det i sex månader?

[Azure Catesi]

Jag har haft pauser längre än 6 månader, inga problem när jag mår bra.

Men nu är det den enda kryckan jag har att luta mig mot, det enda egentliga stödet i min vardag.

Helt krasst så är det nog nej på den frågan idag, jag kommer antagligen inte överleva utan det.

..Å andra sidan ser det inte ljust ut att överleva MED det heller.

Jag förstår.
PTSD och GAD försvinner aldrig. Skulle du, om tillfället att “må bra” igen kommer och du klarar dig utan, söka hjälp då? Kanske svårt att söka sig till vården när man har bra känslor men realistiskt sett är det kanske då man får bäst hjälp när man kan se sig själv ur ett annat tillstånd än när man är grumlad av depression.