det är jävligt konstigt att det är så orättvist, saker som händer en själv eller människor i ens närhet. Frågorna ut i tomma intet men inget svar tillbaka, känslan av att vilja skrika varför. Men förstå att det inte hjälper, för det är ju orättvist ändå. Alla människor som vill väl och ska hurtigt säga att livet är orättvist, det får vi lära oss. Jo men tack jag vet. Det gör ju det inte mindre enkelt. Det är ju exakt lika orättvist ändå.
Om du vill, hur ser ditt nattsvarta mörker ut?
