Jag är så jävla trött på det här livet, alltså MITT liv. Det som är min verklighet.
jag vill inte pga andra behöva be till Gud att allt ska gå bra. Jag vill inte ha ångest påslag x 1000, jag vill leva och må bra av mitt liv medans jag fortfarande kan det. Medans jag kan gå, medans jag kan se medans jag kan höra, medans jag kan prata vem vet vad man kan få för sjukdom som gör att man plötsligt inte kan det! Eller vara med om nån olycka eller nåt.
Mitt liv stjäls ifrån mig, och det är inte min psykiska ohälsa som är den största boven utan andra människor i min närhet som gör livet så j ä v l a svårt och jobbigt.
min pappa har bestämt sig för att behandla mamma dåligt, trycka ned trycka ned trycka ned henne. Detta har pågått i över tio års tid till och från. När jag bodde hemma fortfarande så hindrade det mig från att leva mitt liv , jag var tvungen att stanna hemma för att stötta min mamma bli mer isolerad ,när jag hade kunnat ha roligt osv, mitt liv stannade upp och jag kom ingenstans,min psykiska hälsa blev sämre,
när jag ens inte svarar pappa när han säger nåt till mig för att visa att jag inte tycker om hur jag behandlar mamma. Alltså han säger nåt elakt till henne sen säger han nåt normalt till mig, och när jag då inte svarar för att markera att jag inte gillar det då spänner han ögonen i mig och säger -Är det nåt problem? Så man har ingen chans annat än att säga – nej. Han är så otroligt duktig på manipulation så det finns inte. Skulle jag försvara min mamma så vet jag inte vad som skulle hända jag vill inte att mamma ska behöva bo där när det är så jobbigt, därför försvarar jag inte henne.
