Tre veckor sen jag försökte avsluta allt, men misslyckades totalt. Hur kan det gå så jävla fel? För tre veckor sedan, lördagen 11/11 hade jag bestämt mig för att det var dags, kl. 23.11 skulle jag hoppa i och försvinna i det mörka, djupa vattnet, men dum som jag var skrev jag ett mejl till min kontaktperson på psykiatrin där jag förklarade min intention. Hon är ju ledig på helgerna så vad är sannolikheten att hon just den lördagkvällen skulle gå in och läsa sin jobbmejl? Så otroligt fel jag hade. När jag närmade mig den plats jag sett ut tidigare blev jag förundrad över att det gick en människa med ficklampa runt på kajen och lyste bland båtarna, sen såg jag flera starka lampor och två polisbilar, mitt hjärta frös och hjärnan fick panik. Jag satte mig ner i mörkret på en bänk och tog upp min telefon, där blinkade en avisering, hon hade svarat ” Jag lovade dig tidigare att jag inte skulle låta dig dö och jag håller mitt löfte, jag har larmat polisen och räddningsverket. Förlåt jag förstår att det här blir väldigt jobbigt för dig, men jag är inte redo att släppa dig”. Jag får panik och går en bit upp i skogen där jag ändå har överblick över hamnen, då ringer ett okänt nummer, det visar sig vara polisen. De frågar var jag är och tyvärr är jag så ärlig så jag berättar och det tar bara någon minut så är de vid mig. Precis då kommer även sjöräddningen nere i hamnen och börjar söka med stora strålkastare, min enda tanke “shit, vad har jag ställt till med, jag skulle ju bara få dö”. Poliserna ville skjutsa mig till akuten för att träffa en läkare, jag ville bara hem och sade det, lovade att inte göra något dumt, men deras överordnade beslöt att jag skulle frihetsberövas och sitta hos dem i en cell några timmar. Att behandlas som en brottsling, kroppsvisiteras och sättas i en cell utan något annat än ett handfat och en gummimadrass är ju trauma för vem som helst, för en som just tänkt ta livet av sig för att den inte står ut med minnena av de upprepade övergreppen man utsattes för i barndomen är det bara ännu ett övergrepp, att känna att någon annan har makten över vad som händer med ens kropp (kroppsvisiteringen) och du inte kan protestera för de har rätt att göra det. Och sen landa i att det är jag som är inlåst, inte han som gjorde allt det fruktansvärda mot mig, han är fri och jag är fast, allt är mitt fel. 10 timmar i arresten, utan kontakt med någon människa (övervakad med kamera) innan jag måste träffa en läkare för att få gå hem. Hans kommentar: “Varför låste de in dig här, de borde kört dig till psykiatriska avdelningen direkt?” Ja, vad svarar man på det?
Så istället för att lyckas avsluta mitt liv, lyckades jag skapa mig ett nytt trauma, jag klarar inte av att se polisbilar, tål inte starkt ljus eller att vara instängd i ett rum. Jag verkligen hatar mig själv. Nästa gång skriver jag inte något till någon.
