Mina barndomstrauma och längtan efter döden.

[Purple Rubudy]

Mitt liv har varit trauma sen barnsben. Dissociation och tunnelseende minns jag sedan jag gick i lågstadiet. Min pappa förgrep sig på min bästa väns syster. (Som var min systers bästa vän)  Vi bodde i en liten by, alla visste. Min mamma vägrade flytta “för vi hade inte gjort något fel” Men hon lämnade inte heller min pappa för det. Jag förlorade allt där och då. Både min inre värdighet, synen på mig själv, synen andra hade på mig. De andra barnen i byn fick inte leka med oss. Flickans pappa som bodde 50 m från oss, sa han skulle skjuta min pappa till de andra grannarna och lämnade hotbrev i brevlådan. Flera år senare när jag var 14 berättade jag för en klasskompis var jag bodde. Men han sa: inte där väl? Där bor en pedofil! Jag sa bara nänä inte där, huset mitt emot det.

Strax efter det med min pappa, blev jag sexuellt utnyttjad första gången, ca 10 år gammal. Det var en engångsgrej. När jag var 13 började jag ta droger och slutade gå till skolan. När jag var 14 injecerade jag amfetamin några gånger i veckan. En man erbjöd sig till min pappa att hjälpa mig. Han hade erfarenhet. Denna man utnyttjade mig och våldtog mig flera gånger om dagen ibland och totalt förvrängda mitt huvud tills jag var helt utom självkontroll. Han gjorde mig till sin marionettdocka. Det pågick från 14-16 års ålder.

När jag kom ur hans klor träffade jag en kille, blev gravid snabbt och skaffade barn. Var utåt sett världens bästa mamma. Utåt sett var där inga problem i min värld. Men jag fanns inte, jag var bara en stark stålfasad som var sminkat. Idag är jag 33, har två barn, min lilla flicka som jag fick när jag var 18 är 14 år och min andra är 10. Imorgon ska min 10 åring på skoldisko, hon har längtat hela veckan. Hon vill på disko, men jag vill dö. Jag vill inte leva, orkar inte kämpa mer. Men jag kan inte lämna dessa barn, jag bara kan inte stå ut med tanken på hur deras liv skulle bli nu, efter allt vi gått igenom, om jag tog livet av mig. Men jag HATAR att behöva, eller vara tvungen att leva för någon annans skull, när jag egentligen inte själv vill.

[Green Kohepy]

Du behöver hitta gnistan att vilja leva för din egen skull. Det låter som om det skulle vara bra för dig att ta hand om och läka dina fruktansvärda upplevelser under uppväxtåren. Jag håller tummarna för att du hittar vägen dit, till läkning.

[Teal Qimifu]

Oh vad jag känner igen mig i dina tankar och känslor. Jag vill inte heller leva, älskar mina barn men livet är skit. Jag har sällan funderat på hur uppväxten präglat en som vuxen. Jag blev slagen som barn. Livrem slagen… jag och mina syskon satt ofta i den långsmala hallen och väntade på vår tur… min mamma blev slagen och det hände att hon också slog men det var nog mest då hon själv mådde dåligt av att se sina barn bli slagna av sin pappa. Jag har aldrig pratat om min uppväxt mer än att jag blev slagen och att jag inte trivdes som barn. Att jag rymde till stallet och hästarna. Att jag tyckte det var skönt när min pappa dog när jag var 14 såg jag som en befrielse trots att min mor då gick i väggen och slutade ta hand om oss barn. Jag fick fort växa upp och har själv skaffat barn tidigt. Har idag 3 barn mellan 12-22 år samt en bonusdotter. Men livet är piss jag hittar ingen glädje och det är enbart motgångar. Ingen att dela mina tankar med och även om psykologer finns så förstår dom ändå aldrig fullt ut.
jag blev våldtagen för X antal år sedan av en man jag dejtade. En läkare! Jag anmälde aldrig. Vem skulle lyssna på mig? Han hade tydligen anmälningar på sig sedan tidigare så det kändes lönlöst. Men jag tänker på vad JAG skulle gjort annorlunda. Hur sjukt låter inte det.
jag ska inte övertala någon som vill dö att inte göra det. Jag tror ändå inte man kan påverka det men jag skulle ändå vilja ha kontakt med dig