Min verklighet eller inte det är frågan.

[Blue Rivupy]

Har höllt detta tillräckligt länge nog och nu vill jag bara få ut hur jag verkligen mår när ingen som lyssnar eller vill.

Mitt liv började härligt först att träffa en underbar kvinna i livet i filippinerna vi blev störtkära och jag spenderade 2 veckor där på nyåret 2012 med hennes familj och dotter hon hade från ett tidigare förhållande och på senvåren och sommaren bjöd jag hit henne till sverige så hon fick träffa min familj vilket var spännande och glädjande, sen åkte jag med henne till filippinerna igen och stannade där ett halvår och påbörjande annullering av hennes tidigare äktenskap då hon är katolik och det var minimum kravet för att söka uppehållstillstånd till sverige. Efter hårt ansträngning både mentalt och ekonomisk lyckades vi få beviljat efter en 1.6års väntan så flyttade hon till sverige med mig. Jag fyllde 30 då blev av med sjukersättningen så man gick på försörjningstöd i nästan 5år. Kämpade mitt bästa att ha det bra som möjligt, hjälpte min fru få jobb som hon stormtrivs i. Vi hade inga planer om att skaffa barn då pga ekonomiska skäl men vi gifte oss och var rätt hyfsat bra ihop men senare åren blev vi mer distanta blev mindre sex och närhet och skulder bygdes upp men försökte hålla det stabil för att undvika kronofogden. Sen fick jag min sjukersättning tillbaka efter 5års strid mot FK och samma år fick min fru svensk medborgarskap. Men under året hade hon ofta över en arbetskollega hos oss som bodde lite långt från jobbet som hon jobbade på, tänkte inte så mycket mer än att vara hjälpsam o vänlig och ge vårt gästfrihet. Sen bjöd vi hennes dotter och syster hit till sverige och det kändes underbart. Sen på hösten åkte vi till filippinerna igen för att fira dotterns födelsedag och min frus kollega hakade med för han vill besöka landet. Sen märkte jag mer o mer distans. När vi kom till sverige flyttade vi till vårt nya hem som var ämnat för att ta hit dottern men fick reda på sen att min fru blev gravid och jag blev överlycklig och tänkte äntligen efter alla dessa år och försök blev det verkligt. Men vid 4månaden och nästintill dagen vår dotter föddes var hennes kollega ofta över hos oss och de är ofta tysta när jag är närvaro. Sen föddes vår dotter och jag blev överrumplad av att äntligen hålla i mitt efterlängtade barn och vi hade så trevligt tillsammans men sen kom jag ut som transgender blev först rädd att jag skulle bli övergiven och förlora allt men blev omfamnad och fick all världens stöd sen gick det 3 månader då hade vi glömt släppa in hennes kollega när det var kallt för vi inte hörde klockan så blev han ilsk och cyklade hem till sin mor. Sen fick jag veta dagar efter att min fru var otrogen mot mig och jag var inte pappa till barnet. Bröt helt ihop inombords och kunde knappt finna ord efter allt vi gått igenom så få man veta allt detta och hennes egen familj visste om det men de gillade inte att hon höll tyst om det de tyckte hon skulle erkänna det men de var rädda att jag skulle bli tokig och mörda henne för det men sån är inte jag hon erbjöd jag fick slå henne men jag sa vad vinner jag på det? Barnet blir inte mer mitt för det. Hade hjärtat i mig att förlåta henne fast omständigheterna var mer lättad att det kom från hennes läppar och ingen annans, Fick acceptera att det var mitt öde att blivit bedragen och förbli ofrivilligt barnlös men ville inte släppa min “dotter” hon har fått så mycket kärlek av mig kan inte sluta älska eller börja hata henne bara för hennes mamma gjorde fel. Vi hade band ändå men efter par dagar övertalade jag kollegan att komma tillbaka för hans dotters skull vilket han gjorde och vi fick leva detta i hemlighet för min familg skulle bli förkrossade och vansinniga om det kom fram. Står fortfarande än idag som fadern men jag såg det viktigaste att kärleken till barnet finns för hon och jag har ett mycket fint band tillsammans. Efter ett år fick kollegan en lägenhet inte så långt ifrån mig och frugan min ville bo hos honom för dotterns skull men kommer till mig mellan åt och stöttar mig så jag inte kände mig ensam. Under covid hade vi dragit ytttligare stora skulder vilket ledde till hon hamnade hos kronofogden så vi lever tajt och ligger back varje månad men vi kämpade på att få det gå ihop ändå. Men jag kände mig skuld till henne då jag var delvis orsaken hon hamnade där men vi hade hjäpt våra anhöriga som blev smittade. När ekonomin inte höll längre började jag prostituerar för min fru frågade hur jag hade reagerat om hon gjorde det men det tillät jag aldrig för hennes dotter o familj skulle aldrig förlåta mig om jag lät detta ske så jag tog på mig det ansvaret och började sälja mig. I början kändes det läskigt men började vänja mig så vi kunde leva hyfsat igen. Men sen ville min frus jobb att vi skulle skiljas för det kändes dmfel att vara gifta och bo åtskild och med tanken på vår situation men jag gick med på det för vi skulle bara vara skilda på pappret men vi hörde aldrig av från tingsrätten om skillsmässa så vi bara struntade i det och låtsades som ingenting. Vi har ganska bra liv ändå tillsammans får träffa min “dotter” regelbundet och har jätte bra band till varann har ju trotts allt funnits mest för henne. Har egentligen inget att vara ledsen över egentligen när vi kunde kompromissa så och ha bra band och hjälpas åt. Det som få mig att känna största sorgen och tomheten är jag har inte kommit ut till min familj jag är transgender heller inte om dottern och vara hemma själv i sängen och tystnaden i lägenheten känner mig så ensam, uppgiven, nedstämd och oduglig. Det allra värata känslan som får mig att störtgråta är att se andra människor har så lyckligt äktenskap med trohet och egna barn och mina halvsystrar och plastbror
Är lyckligt gifta och barn….och jag som är skenskild, barnlös och transgender känner mig så fattig hade inte funnits några pengar eller materiella grejer som hade kunnat trösta mig mer än att haft ett lyckligt förhållande och eget barn. Ibland försöker jag övertala jag har faktiskt två underbara döttrar och världens bästa fru/vän som stöttar mig i alla väder även vänner som känner till det men är ändå över avundsjuk på att se andra har allt som bara jag kan drömma om. Tror säkerligen att ni har varit med om liknade om inte värre men mitt känns som värst på tvåsidigt perspektiv både lycklig och ont sätt. Vet ni hade säkerligen uppmanat mig att lämna henne och gå vidare med nån annan men har inte direkten lusten att börja om och får upprepande självmordstankar men stoppas hela tiden av att lämna ett smärtsamt avtryck till mina käraste. Mitt liv känns smärtsamt vet inte hur jag ska tygla det men känner mig ostabil och vilse i min värld. Kanske upplever detta jobbigt att läsa men vill bara komma ur det och säga i detta forumet för att lätta på tankarna än att hålla in det.

<3 Åh, så smärtsamt, fina du! Tänker att det inte är konstigt alls heller att du bär på denna längtan. Du lurades ju in i att din dröm skulle besannas men sedan visade det sig att hon ljög. Så sjukt. Det är uppenbart att det kan få vilken människa som helst att tvivla på sin “nya verklighet”. Tycker du är storsint som fan som verkar ta det hela med sådan ro. Jag förstår samtidigt att du är jätteledsen och känner stor sorg kring att det blivit som det blivit – och att bandet till barnet också är vackert, men komplext/mångbottnad?

Är det just detta med att du inte har den där familjen som du drömmer om som är svårast att hantera i detta – om du orkar säga? Eller är det mer sorgen i att leva i något som skaver (men också medför positiva aspekter), men inte ha ork att försöka fortsätta och hitta det du innerst inne vill ha – längtar så efter på djupet?

Skickar en stor kram

[Blue Rivupy]

Jag är glad över mina döttrar jag har jag anser att familjen är inte blodet det hänger på utan kärleken. Men ändå drömt att ha eget barn av min avkommna som kan föra vidare mina rötter men eftersom det inte finns någon annan som kan ersätta min fru känns det som att det bara förbli en dröm. Hade livmodertransplantation varit möjligt för transkvinnor hade jag gärna befruktat mig själv med min frus ägg och mina spermier för att få det barnet jag alltid drömt om hade jag gjort det hade ärligt talat velat genomgått en graviditet men jag tror inte möjligheten finns för mig dels av min ålder och dels det skulle anses som surrugatism vilket är olagligt i sverige. Har jätte fin familj från fruns sida som stöttar och älskar mig det som gör jag inte kan släppa och gå vidare med nån annan. Hon står mer på min sida och stöttar mig det bara att se andra har det bra med relationer och barn som såra mig mest det känns som ett hån att jag inte lyckades.