Allt är så jävla meningslöst. Det är kört och jag är dömd att alltid vara ensam.
Jag var placerad och inlagd hela min tonårstid och mer därtill pga att jag höll på att ta död på mig själv och missade gymnasiet och allt vad det innebär. Har inga vänner och vet inte hur man skaffar det. Är 30 och har aldrig haft sex eller ens någon partner.
Trodde det skulle bli bättre om jag blev klar med gymnasiet. Blev klar, det blev inte bättre. Hoppades att det skulle bli bättre och mindre ensamt om jag köpte lägenhet. Köpte lägenhet. Det blev inte bättre. Började plugga. Började en annan utbildning efter något år, men inget blir fan bättre.
Idag har jag ett jobb där jag är uppskattad och ingen vet något om min historia. Men det är så jävla jobbigt att se att alla andra har någon. Vänner, partners, barn…
den enda jag har är min mamma. Och hon har ju sitt liv.
Jag är ensam kvällar helger och semestrar. Vet inte vad jag ska göra och just nu är lusten att fortsätta existera obefintlig.
Det var så mycket lättare när jag inte visste, när jag kunde skära mig sönder och samman eller droga ner mig för att hantera skiten. Men det kan jag inte nu, för jag har ett jobb att sköta och måste hålla fasaden intakt.
Men jag har aldrig velat försvinna såhär mycket sen jag sist försökte. Vet fan inte vart jag ska ta vägen.
