Jag har tre barn på 5 år, 2 år och snart 3 månader, och jag är verkligen ingen bra mamma. Jag skriker och skäller, främst på 5-åringen, orkar knappt tänka och är alltid på gränsen att tappa det. Går ner i källaren och lappar till mig själv i ansiktet för att få ut det. Hjälper ibland.
Min man märker att jag mår dåligt, frågar mig om jag vill gå och prata med någon. Men hur ska det hjälpa, och när i herrans namn ska jag ha tid med det? Så jag förstår att han börjar tröttna.
Jag inser ju själv att det handlar om förlossningsdepression, men vad hjälper det att ha ett namn på det.
Jag lekte med tanken att bara försvinna, alltså fly landet. Men jag hade själv inte kunnat hålla mig borta en längre tid, och ovissheten måste ju vara värre för dom. Så nu planerar jag att ta mig själv av daga. Barnen är små, dom kommer glömma, kanske tar längre tid för 5-åringen men tiden läker. Mannen kommer klara sig med, jag är inte längre kvinnan han valde och gifte sig med. Och sen kan han träffa någon ny. Men, hur ska jag göra för att det blir bäst för min familj? Läste något om “barnpension” (?), att barnen får en viss summa pengar i månaden tills dom fyller 16, eller något sådant. Och jag har efterlevandeförsäkring så min man får väl en summa med. Så rent ekonomiskt är det lite tryggat ett tag. Men gäller dessa försäkringar även om det är självförvållat? Jag tänker ju att det ska se ut som en olycka, behöver ju inte addera mer trauma. Men risken finns ju att det inte lyckas hela vägen, att man istället blir ett kolli eller kanske bara helt förlamad. Så, krocka och sen ner i sjön känns väl som ett ganska säkert kort. Inte finaste liket, men barnen ska inte se det ändå.
Finns det något annat jag behöver ha klart, för deras skull, innan
