Det är många år jag mått dåligt nu. Först i att bita ihop och köra. Sedan att få en diagnos, gå i samtalsterapi, börja må bättre men samtidigt aldrig bra. Där jag är nu. Där jag kanske alltid kommer att vara.
Det är konstigt. Jag har blivit så mycket starkare mentalt. Jag har börjat se en framtid med livet igen. Ja, ett hopp och en tro.
Men, jag har autism. Högfungerande. Bredvid ett berg. Men inte samma berg. För jag klättrar upp för dem. Bergen. Och tar mig ner på andra sidan. Starkare. Hoppfull. Nytt berg.
Klättra, ramla, Starkare. Men ständig smärta.
Jag vill så mycket med mitt liv. Och jag vet att jag har mycket att tillföra. Så nu när jag börjat må bättre och kan blicka allt mer framåt så står jag likt förbannat bara och trampar. För mitt handikapp sitter i mitt huvud. Jag kommer inte igång med de saker jag vill. Det kan även vara saker som är helt kravlöst roliga. Som att träffa en vän i stan till att bara sätta på en film jag är sugen på att se.
De värsta smällarna är ju inom det som rör min hälsa och min inkomst. Medan åren bara går och går.
Känner mig så feg. Så feg att jag inte tar mitt liv. Att jag inte vågar erkänna för mig själv att det aldrig kommer att gå hur stark du än är och hur mycket du än vill och tror på dig själv.
Det här ständiga Bruset i mitt huvud. Alla de här små skitsakerna som blir så stora. Den här ensamhet mitt bland familj, vänner och människor. Den själsliga Ensamheten. Och sorgen. Den som fräter. Och bryter ner. Jag är ständigt ledsen. Men ingen i min omgivning vet nog hur. Jag är inte den som visar känslor. Autismen har alltid gjort allt vad den kan för att inte få mig att skratta av lycka eller gråta av sorg.
Jag kommer fortsätta kämpa. Medan den där rösten fortsätter att be och pusha mig om att ta mitt liv. Att göra slut på alla de här åren av lidande. Och jag har ju gjort mina försök. Vissa Starkare än andra.
Jag fortsätter försöka. Jag fortsätter förblöda. Kanske det finns tid till räddning.
