Idag är en sådan där dag. Allt känns meningslöst, jag känns meningslös…vet ju att de tankarna sällan leder till något bra. Men vad tar man vägen när det där såret fläks upp, om och om igen, när man inte hittar vägar ut. Tänker på alla självhjälpsböcker och artiklar jag läst genom åren, all terapi och alla stödsamtal..ibland tänker jag att det lett mig framåt, men ändå, jag gör ju ingen större förändring i mitt förhållningssätt ! Jag sitter ju här 30 år senare och gråter i alla fall, ondgör mig över en partner som inte var känslomässigt där, håller krampaktigt fast vid något hopp om att det ska bli bra till slut…att jag ska bli bra, att alla trasiga relationer ska repareras, att såret ska läkas, att vardagen ska bli uthärdlig, att jag ska komma underfund med vad som ger hopp. Under tiden går livet. Det där som borde levas istället för lidas. Hur ska jag tänka när det är såhär?
