long story short: har hela mitt liv, sålänge jag kan minnas in i barndomen, känt mig ovärdig mitt liv och allt det fina jag fått – tak över huvudet, familj, kompisar, lätt i skolan, jag är vit, ser okej ut – priviligerad.
Jag har länge strugglat med depression och självskadebeteende på olika sätt. De destruktiva beteendena hjälper mig att förstärka och bekräfta bilden av att jag är värdelös, ovärdig och en dålig människa.
När någon behandlar mig bra eller gör något bra för mig får jag enorma skuldkänslor och kan inte hantera att någon skulle vara fin mot mig bara för att. Destruktiviteten och självstraffandet kickar igång deluxe.
Det är en otroligt jävla skev självbild jag har som har nötts in sen barnsben och som jag hjälpt till att skapa och befästa. Jag har inte lyckats ha sunda eller bra relationer i mitt liv och jag närmar mig 30års åldern. Nu är det ju massa saker jag inte får med om mitt liv men det jag egentligen har kommit fram till och vet inte vad jag ska göra med är följande:
Jag är ensam och olycklig, mitt mentala mående har pendlat rätt skarp de senaste åren, varit suicidal och det går sådär för mig. Jag inser att jag skulle behöva göra något för att komma ur det. Prata med någon, ändra min livsstil, ”ta hand om mig” etc. Men det känns helt jävla omöjligt. Som att jag måste bestiga Mount Everest och enda jag är iklädd är badkläder och flipflops. Jag orkar inte ”fixa” detta eller mig. Jag är helt jävla utmattad. Jag är så jävla trött och så ledsen och så tom så jag vet inte varifrån jag skulle få nån kraft att ens ta ett steg uppför berghelvetet. Jag orkar knappt stå upp. Känns som att jag haft det skit tillräckligt länge nu – jag skulle helt ärligt bara vilja få ett slut på det. Jag är trött. Såhär ska det inte vara.
