kärlek

Jag har en årlig cykel… på sommaren så är jag på landet och arbetar med mina händer, blir stark och relativt lycklig. Får en fungerande dygnsrytm. På hösten försöker jag fortsätta, och det går bra ett tag. Sen blir jag kär i nån, visar för mycket känslor för snabbt, och hon drar sig undan. Då blir jag deprimerad tills det är sommar igen. Jag vet inte hur jag ska kunna bryta det… för varje gång som jag mår bra så börjar folk visa intresse och jag blir kär igen, och jag har knutit kärlek och depression så tätt till varandra, inom mig. Det har gått så långt att jag inte är kapabel att hålla en fungerande kommunikation med nån jag vill ha ett förhållande med, därför att jag är så övertygad om att jag kommer bli sårad. Det är som att jag inte klarar av den minsta dubbeltydighet eller tvekan, och när den uppstår så gör jag mig omöjlig på ett eller ett annat sätt. Och sen hatar jag mig själv för det, försöker dölja mina känslor, spenderar alldeles för mycket tid på facebook, drar mig undan från vänner och familj, blir ointresserad av allt. När jag känner så här är det som att inget spelar nån roll när ingen ser, och den enda blick som är viktig är hennes blick.

Jag vet att det man ska göra om man vill bli attraktiv är att inte tänka på det utan ägna sig åt sitt och träffa nya människor förutsättningslöst. Men varje gång som jag klarar av att göra just det så slutar det bara med en ny depression… det är nästan som att jag är två personer, en som syns och en som finns. De blir kära i den som syns men den som blir kär tillbaka är den som finns. Och det var inte den som de ville ha, så då slutar de vara kära.

Man blir bara bra på det man tränar på. Se dejter som övning i att du ska träna på att vara nyfiken kring hur den du vill lära känna just tänker och känner. Öva dig i att kommunicera. Samtidigt behöver du vara nyfiken på varför du tänker och känner som du gör. Det är en utmaning du kanske till och med känner dig provocerad för när jag föreslår detta?

Hej! Känner igen mig. Jag kan kasta mig in i romantiska relationer för fort och blir känslorna besvarade kan jag som du säger göra mig omöjlig och då bryts ju kontakten, för vem vill propsa på att upprätthålla den om någon plötsligt tycks bli avvisande och ointresserad. Då kan självförakt uppstå, sorg, tomhet och besvikelse. Ett upprepat mönster som jag haft så länge jag kan minnas. Märkligt men det verkar vara så jag fungerar! Ju mer jag vill ha personen i fråga desto knepigare gör jag mig. Tror det är en skyddsmekanism för att skydda det inre. Från att bli avvisad, lämnad kanske. Men vetskap om problemet gör att jag kunnat öva mig på att inte klippa så fort. Varför ska man avstå från något fint och underbart, som kärlek? Inget får mina känslor att storma och hamna i otakt som romantiska känslor för någon som känns så rätt.

Jag är bipolär men det behöver inte du vara. Du kan bara vara en extra känslig person som kanske har höga och orimliga krav på dig som inte rimmar med din medfödda personlighet. Man blir i regel avvaktande om någon går på för fort med sina ömhetsbetygelser, så vida man inte möter en annan person som har samma personlighet som en själv och då kan det verkligen bli knas 🙂 (mina erfarenheter). Så jag har som regel att vill jag visa känslor i skrift t.ex. i ett tidigt skede så skriver jag ett mail från hjärtat, går sedan igenom det och halverar det i intensitet. Då blir det trevligt och lagom flitigt :).

Avsky och förakta inte dig själv utan acceptera dig för den du är, alla har fel och brister. Jag tror det blir enklare om du simmar med i stället för mot strömmen :). Mvh!

Tack för ditt svar och din lyckönskan. Jag håller med dig när det gillar att simma medströms, så länge det känns rätt! Lycka till med att finna kärleken, jag känner mig rätt säker på att du kommer att finna den.