Känslan av att vara värdelös och hur jag borde gå vidare

Jag har länge känt mig som en värdelös person. Jag har vänner, men jag anser själv inte att jag förtjänar dem. Jag baserar för mycket av mitt mående på hur andra bekräftar mig. Jag är medveten om så många problem, men jag har inte förmågan att hantera dem eller att förbättra min situation. När det känns som värst tappar jag intresset för att leva, även om jag inte är personen som skadar sig själv eller skulle ta livet av mig.

Efter att ha pratat med en vän så insåg jag att hon hade rätt. Jag behöver nog någon form av hjälp. Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig bara. Är det någon som har upplevt något liknande? Att så mycket i livet ser ut som det “ska” göra, men ändå så känner man sig bara som någon som hamnar i vägen och inte är önskad egentligen?

Jag känner verkligen igen mig i din beskrivning. Utåt ser mycket bra ut, men känner mig värdelös och meningslös. Som att jag bara tar upp plats i onödan. Även om folk säger att de gillar mig så kan jag inte tro på det riktigt.

Det är en väldigt jobbig känsla, som sliter på mig i längden. Livet blir tungt.

Har ändå fått lite hjälp genom att gå till psykolog och prata. Känns bra att gå igenom problemen med någon som lyssnar och inte dömer. Problemet med att prata med en vän eller närstående är ju dels att de liksom säger emot – vilket gör att man inte bara känner sig värdelös utan att man har fel också. Och dels att man säger att de inte räcker till – kan kännas som att man inte uppskattar andra. Med en psykolog slipper man det där.

Samtidigt tror jag det tar tid att på allvar bli bättre.

Anonym skrev:

Problemet med att prata med en vän eller närstående är ju dels att de liksom säger emot – vilket gör att man inte bara känner sig värdelös utan att man har fel också. Och dels att man säger att de inte räcker till – kan kännas som att man inte uppskattar andra. Med en psykolog slipper man det där. Samtidigt tror jag det tar tid att på allvar bli bättre.

Den här biten träffade huvudet på spiken. Varför det inte blir bättre av att prata med närstående. Hur gick du till väga för att börja prata med en psykolog? Mindler eller liknande blir ganska dyrt för en student att hålla på med och studenthälsan är mest till för pluggångest av min erfarenhet.

[Yellow Horaka]

Jag känner också igen mig, i vad ni båda beskriver här. Så känner jag mig just nu, fast jag är på jobbet och kanske gör lite nytta. Men tänker ändå att om jag inte vore här så skulle någon bättre människa vara här och göra saker bättre. Är kanske bra hålla masken så ingen här ser hur jag mår.

Jag har också några vänner men ingen nära vän och fast jag försöker och försöker få en nära vän så blir det så de säger jag är en bra, fin och omtänksam människa så blir vi ändå inte någon nära vän. Önskar och söker ett förhållande igen, men samma sak är det där.

Känner att jag kanske vill för mycket och det gör jag aldrig lyckas, och därför funderar ofta på hur jag kan få slut på detta. Bara inte kommit på tidigare hur, men kanske kanske nu tror jag vet, fast det kanske tar tid också, tyvärr.

Går hos kurator för stunden och även några andra samtal, känns skönt och hjälper mycket i vardagen, men känns delvis ändå som inte kommer hjälpa mig till slut. Känner därför att jag kanske tar tid och plats från andra som både bättre behöver hjälp och som inte tappat livsgnistan.

Jag vet inte, känner som jag har något fel som kanske inte går göra något åt, mer än att ta bort felet helt, mig själv. Kanske blir fel skriva här också, kanske ändå finns lite livsgnista kvar då jag ändå lättar mina tankar och känslor här. Kanske jag ändå vill, men ändå inte för det är så jobbigt. Jag vet inte …

[Green Kadija]

Det ni beskriver är en väldigt vanlig känsla, och svaret är ALLTID att söka hjälp. Vägen till förändring känns svår, just för att den är det. För att förändras behöver vi ju möta och arbeta med det som vi tycker är jobbigt, och det är skrämmande. Det absolut viktigaste är som sagt att söka hjälp, på ett eller annat sätt. Det finns många olika alternativ, där det vanligaste är att du börjar med att ringa till din vårdcentral och beskriva hur du mår. Det finns också digitala alternativ för video så som Mindler, via chat på exempelvis https://dinpsykolog.se eller hjälptelefoner exempelvis här på MIND (https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/) eller på andra ställen. Men mår du såhär mår du definitivt tillräckligt dåligt för att söka hjälp, och det är du som behöver ta steget oavsett hur jobbigt det är. När du vågar ta steget kommer du också med allra största sannolikhet i framtiden att må bättre!