Känner mig vilsen … Och ensam

[Azure Ledody]

Men äntligen är det bara mitt fel att jag blir upprörd och arg över små saker …
Mitt fel att jag valde det här.
Jag valde min kropp och mitt intresse, att jag hade passion för annorlunda saker, inte som alla andra tjejer eller killar, att jag inte “boosted”  mig utifrån som alla andra  eftersom jag tänkte att människor verkligen skulle älska mig som jag är … Och kommer inte att skada mig .
För att jag inte skulle skada någon. Istället skyllde jag bara på mig själv om något gick fel. Och försökte vara bättre att lösa det.
Jag litade på nästan alla. För att jag trodde att det var det normala. Jag accepterade olika människor olika saker och åsikter. Jag tänkte att jag är vacker på mitt eget sätt och att jag inte behöver extra. Jag tänkte att jag var skicklig nog och smart och såg alla andra på ett bra sätt. Jag kämpade om saker som uppenbarligen inte var rättvisa … Och försökte hjälpa alla. Jag var omtänksam och snäll. Kanske mitt kärleksspråk inte var det bästa men jag gav vad jag kunde nästan allt jag hade och jag var sanningsenlig. Jag väntade inte mycket bara ärlighet  att alla skulle vara riktigt mot mig – från familj från vänner från relationer och slutligen från mitt äktenskap. Men istället för bra saker kom något annat på min väg. Och jag skulle säga att jag förstörde saker för att jag gjorde saker på fel sätt. Jag vet verkligen inte.
Nu är jag på den punkten där jag helt förlorade mig själv … Att jag började hata mig själv och vem jag är och vem jag var … Eftersom den person jag var gjorde kanske att jag förvandlades till något jag inte ville ha att vara. Något oälskligt skräp med fulla brister. Men jag vill inte vara så … Jag vill ha ett lyckligt liv Jag vill inte vara eländig … och jag vill inte skada mina nära och kära med mina hårda order när jag blir irriterade.

Är det så att du blivit arg och upprörd över “småsaker” för att du anpassat och gett så mycket av dig själv till andra? Att det gjorde dig till någon du tillslut började förakta? Om det är ungefär på det sättet kan jag iaf relatera. Speciellt att bli vilsen efter att verkligen gått “all in” under många år att finnas för andra, försöka vara en tjysst person (i absurdum nästan) och sedan bara känna avsmak inför hela processen.

Jag undrar dock om det är något speciellt som hände och som gjorde att du började skylla brister och fel på dig själv och så vidare? Var det något som inträffade som utvecklade den sidan? Anledningen till att jag frågar är för att jag senare har förstått att jag kände mig så sjukt ifrågasatt under en period av mitt liv (blev t ex mobbad hemma av familjemedlemmar) att mitt “försvar” var att “sköta mig” exemplariskt inom andra arenor. Detta för att få kärlek, givetvis. Få vara med. Sedan slutade det för mig också med att jag kände mig vilsen, ensam, eländig och irriterad.

Jag tror det även kan vara så att en del personer förtjänar inte riktigt ens välvilja och det man ger. De kan ofta börja ta den för given. Det försöker jag jobba med. Att ta ett kliv tillbaka och läsa av personen. “Sparar” helst bara på personer som ger något tillbaka. Och som ser mig. Inte till huvudsak delar av det jag ger.

[Azure Ledody]

För mycket som har hänt tror jag som gjorde det…

Det var ett period i mitt liv just när man är barn då vill man vara duktig och bevisa till sina föräldrar det. Att man vill vara hjälpsam också. Då kanske min pappa gjorde fel när försökte “motivera mig” (som han sa) att bli bättre genom att jämföra mig med andra… Men jag är inte den som blir inspirerade av “tävla med andra” för i min perspektiv det är så att alla är olika men lika värde. “Hur ska man fylga om man är inte örn då om man är katt till exempel? Då är alla katt är dåliga bara för att de kan inte flyga? ” Och det ser jag överallt … Och det gör mig ledsen att man måste vara alltid på Topp och spela något man är inte i egentligen.

Men tillbaka på frågan att vad är som har hänt

förutom detta (och mycket mera i barndomen) ju … När du är verkligen trogen och rakt för du känner du hittade din halva … Innan jag börja.. detta är så att jag har varit med om 3 relation och 2 av dem varit när man “hittar kniv i ryggen” (jag skulle inte gå in vilka typer av relationer var de) då blir man misstänktsam med alla andra. Den andra av den 3 var i princip mitt beslut som gjorde slut jag är inte stolta för det men personen var svårt beroende och kunde jag inte hålla mer. Jag tyckte det synd om personen och hoppas i nu läget klarar sit liv bra.

Då den 4. relation som när du känner du hittade rätt slutligen och i egentligen. En person som kan vara den enda ( det behöver inte vara romantisk relation)  en person som få dig känna tryggheten. Som du verkligen uppskattar och glad för. Sedan den person gör något (som kanske till personen ingenting och menar inget illa med det eller har inte menat såra dig) men i dig rasa ihop en värld igen… Du känner dig spelat (med romantiska förhållande det ännu värre) känner dig arg och dum men mest “betrayed”.

Men kärleken/förhållanden är kvar i dig och personen vill inte heller släppa dig på samma anledning som du vill inte. Men efter saken då blir det svårt återställa troendet och komma över de sakerna … Sedan blir du förbannad på liten meningslösa saker också … Men varför? För du satsade ditt hjärta i det och vill inte vara sårad igen. Vill inte känna dig dum …

Detta är svårt läge som kräver mycket och känner jag att jag inte orkar…