Detta är till dig som är fylld av hopplöshet & bär en likgiltighet till döden.
Till dig som torteras av en ångest du inte kan fly från.
Till dig som gömt allt bakom ett berg av skam.
Jag vill dela orden med dig som inte hittar orden för att beskriva smärtan inuti, till dig som vill berätta men kanske inte klarar det. Det är orden jag behövde när jag mådde som sämst, som jag varken kunde tala eller skriva då. Spara dem eller skicka dem till någon, jag hoppas de kan hjälpa dig att slåss mot ondskan inuti. De börjar med ett simpelt, Hej.
Hej,
Jag vill berätta för dig att jag inte mår bra. Det syns inte på mig, hur jag mår. Men det är något som inte är rätt och jag vet inte hur jag ska beskriva det så att du förstår. Jag har mått dåligt länge och burit på det i ensamhet, men det börjar bli tungt, riktigt jävla tungt. Den har varit min hemlighet, men jag orkar inte gömma den längre. Den är för tung, ondskefull och smärtsam. Jag kan varken slåss mot den eller fly den, den är inuti mig. Jag har burit den utan namn, hållit den dold i mörker. Jag håller den så för jag skäms för den, jag skäms så jävla mycket för den. Jag har försökt att hitta sätt att gömma den, trycka undan den men den hittar alltid tillbaka. Den viskar till mig när jag är bland folk, gör mig döv med sitt skrik när jag är ensam och jag kommer inte undan den. Allt jag vill är att hitta ro, bara för en minut, bara några få andetag. Men jag hittar inte dit, den tillåter inte det och jag orkar helt enkelt inte mer.
Uppgivenheten har växt i mig, det här kommer aldrig försvinna säger den. Jag har börjat acceptera det, likväl som jag accepterar att vi alla ska dö. Döden har på så sätt blivit en följeslagare, en slags tröst jag bär med mig, det är en lättnad att den finns där som ett slut till ondskan. Jag vet inte, men jag tror döden är det enda som kan frigöra mig, men jag har hoppats på något annat. Det sista jag vill är att vara till besvär, det är bara det att jag orkar inte längre, hoppet och kraften har runnit ur mig som sanden i ett timglas, jag klarar inte det här ensam, därför får du det här meddelandet. Det representerar orden jag vill säga men inte vågar uttala. Det representerar tusentals tårar, obeskrivlig smärta och tillit till dig i min svagaste stund. Det representerar även det sista av min motståndskraft och den sista glöd som finns kvar i min livsgnista. Jag kan varken förklara eller beskriva hur djup smärtan är, jag kan bara säga att just nu ser jag ingen annan utväg än att fly den genom döden, men …jag vill bara andas en stund.
