Det började sakta krypa sig på. Jag var till en början en helt “vanlig” person. Höga betyg och en riktig vnnarskalle. Allt jag lovat mig klara har jag vunnit. Men så plötsligt kändes det som flaggan hänger halvvägs. Min flagga.
Men det stora Men.. Jag har fått chanser om och om igen. Jag sörjer för mig själv. För att jag inte kan säga “klart jag fixar det här!” Med en härlig klang. Som om det inte fanns något ont i världen.
Jag har hört det många gånger. Att jag kan dö snart. Och jag kan inte släppa denna groteska smärta av att vilja leva men önskar man fick dö.
