Jag behöver prata nu!

Jag har barn men ingen kontakt med dom. Jag har också försökt prata med psykolog men tyckte inte det gav mig något. Första tiden ville jag vara stark för de andra i familjen, och då kom mitt eget i skymundan. Nu när alla gått vidare är jag kvar på ruta ett, och det förstår dom inte

Anonym skrev:

allt är egna erfarenheter, jag är alltid livrädd.

Har du fått prata med någon? Tror inte det är så många som har erfarenhet av tortyr, vilket är det värsta man kan vara med om tror jag.

Anonym skrev:

Jag har barn men ingen kontakt med dom. Jag har också försökt prata med psykolog men tyckte inte det gav mig något. Första tiden ville jag vara stark för de andra i familjen, och då kom mitt eget i skymundan. Nu när alla gått vidare är jag kvar på ruta ett, och det förstår dom inte

jag vet inte hur det är att förlora ett barn, och kan inte ens tänka tanken utan att må illa liksom.  Jag förstår att det måste vara ett helvete.

Kanske skulle du behöva prova en annan psykolog?

Jag klarar inte av att prata med någon, då gråter jag bara och ser hur de tycker att jag borde skärpa mig, eftersom det gått så många år.

Anonym skrev:

Har du fått prata med någon? Tror inte det är så många som har erfarenhet av tortyr, vilket är det värsta man kan vara med om tror jag.

Det är många som pratar med mej, jag pratar inte så mycket tillbaka.

För tillllet är jag tvångsintagen på psyket och får panik av det.

Anonym skrev:

Jag klarar inte av att prata med någon, då gråter jag bara och ser hur de tycker att jag borde skärpa mig, eftersom det gått så många år.

 

Men du, jag tror att du måste gråta, och jag tror och hoppas inte att nån har sagt att du ska skärpa dej. Det spelar ingen roll hur lång tid det gått. Obearbetad sorg är smärtsam.

Anonym skrev:

Det är många som pratar med mej, jag pratar inte så mycket tillbaka. För tillllet är jag tvångsintagen på psyket och får panik av det.

Och där blir du medicinerad antar jag? Men man vill ju leva utan att vara avtrubbad, eller hur? Hur går det på dagarna då?

Anonym skrev:

Och där blir du medicinerad antar jag? Men man vill ju leva utan att vara avtrubbad, eller hur? Hur går det på dagarna då?

Faktum är att jag är omedicinerad just nu, då de ska lägga om medicinerna. ADHD, autism och borderline i en jävla röra tillsammans med tvångstankar, nattskräck och PTSD.

Anonym skrev:

Men du, jag tror att du måste gråta, och jag tror och hoppas inte att nån har sagt att du ska skärpa dej. Det spelar ingen roll hur lång tid det gått. Obearbetad sorg är smärtsam.

 

Jo jag vet, men jag är rädd att börjar jag så kan jag inte sluta.

Anonym skrev:

Faktum är att jag är omedicinerad just nu, då de ska lägga om medicinerna. ADHD, autism och borderline i en jävla röra tillsammans med tvångstankar, nattskräck och PTSD.

ADHD är en merit, tro inget annat ; ) Två av mina ungar har det och det är dom det har gått bäst för i yrkeslivet. När dom är fokuserade så är det till 110% Allmänhetens stora problem är att analysera sönder människor, söka svar. Vi är alla olika och skall behandlas som så. Jag lärde mig snabbt att aldrig använda ordet nej till ungarna, vi hittade på andra vägar till nejet

Anonym skrev:

Jo jag vet, men jag är rädd att börjar jag så kan jag inte sluta.

 

jag känner igen känslan. Jag vet hur den känns den där klumpen från halsen till naveln. Ett mörker av ren sorg (förklädd till rädsla, ilska och självförakt). Rädslan att om man öppnar på glänt så exploderar man.

Anonym skrev:

ADHD är en merit, tro inget annat ; ) Två av mina ungar har det och det är dom det har gått bäst för i yrkeslivet. När dom är fokuserade så är det till 110% Allmänhetens stora problem är att analysera sönder människor, söka svar. Vi är alla olika och skall behandlas som så. Jag lärde mig snabbt att aldrig använda ordet nej till ungarna, vi hittade på andra vägar till nejet

Om du får nya rutiner i medicinen kanske du kommer till ro?