Jag är trött på mitt liv

[Pink Qukima]

Hela mitt liv har jag alltid varit den som förknyts till något negativt. Det är alltid jag som blir påhoppad i ett argument, det är alltid jag som folk tycker är konstig, det är alltid jag som ska vara utanför, alltid jag som säger eller gör något pinsamt, eller handlade fel i en situation, alltid jag som är minst attraktiv och populär, sämst betyg i skolan, inga imponerande talanger. Jag är så less. Varför är det alltid jag som är dålig? Eller har sagt något fel? Precis när jag tror att allt är lugnare så händer det något igen, som om universum vill påminna mig att jag är sämst. Sen börjar jag tänka på hur alla dessa känslor och problem skulle försvinna om jag jag inte bodde i den här planeten. Och jag hade en helt annan planet för mig själv, eller en öde ö där jag kan vara ensam. Eller död. Jag är trött på att bemötas med nedsättande situationer och känna som om allt är mitt fel och måste om och om igen lära mig och tänka up nya sätt att behandla olika situationer. Jag vill bara vara mig själv utan att någon ska säga något om det.

Jag har så dåligt självförtroende på mig själv att jag inte ens litar på mina kompisar. Håller de vid avstånd så att de inte råkar se alla fula och hemska tankar och känslor som lagt näste i mitt hjärta och min hjärna.

Jag förstår knappt mig själv och vissa beteenden och reaktioner till vissa saker.

Jag känner mig som en trasslad hörlurssladd som inte vet hur jag ska trassla ut mig ur mig själv så att den fina melodin som spelade när jag var yngre kan börja spela igen.

Jag är ensam. Ingen förstår hur jag mår. Inte ens nära. Vilket inte är ett mysterium då min situation är så unik. Jag vill älska mig själv men det är så svårt när jag inte fattar någonting, inte ens mig själv. Jag är trött på allt.

Jag vill inte tänka längre, jag vill att mina tankar och världen omkring tystar sig för evigt så att jag äntligen kan få vila i fred. Det är min dröm.

Men sånt är inte livet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vad nästa steg är, eller hur min framtid ser ut inte ens en plan. Jag känner att jag inte har kontroll över mitt liv eller mig själv, jag känner mig så hopplös…

[Blue Leputo]

<hej jag förstår dig, och jag känner lite likadant, skolan var rätt tuff för mig med mobbning och sånt men jag blev bara psykiskt nedtryckt inte fysiskt då jag har ganska bra fysik o var stark men hade dom mobbat ´mig fysiskt så hade jag säkert bara vikt ner mig för att jag är snäll… Jag blir trött som fan på livet och undrar varför jag inte bara kan få sova i all evighet… Jag pluggar nu som (vuxen) jag är 30 år och vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv… Jag har många vänner o så men jag känner mig fruktansvärt trött hela jävla tiden och jag känner inte att det kommer hjälpa att jobba hela dagarna och låssas som om att det är lugnt… Jag blir bara trött av att fundera så mycket…

[Olive Ducisy]

Känner också igen mig. Känner mig annorlunda, ensam, utanför, mår dåligt, hoppat av Gymnasiet pga mitt mående och har inga vänner.. är också trött på mitt liv ofta, önskar också att man bara kunde få vila från livet och alla måsten.. men det som får mig att fortsätta leva fast jag egentligen inte alltid vill eller orkar är mina intressen. För jag vet att jag är här av en mening fast det ibland känns helt tvärtom och jag ofta känner mig osynlig, besvärlig och inte alls behövd. Men mina intressen ger mig glädje och mening på något sätt.. så pass stor glädje att den i stunden tar över allt det negativa i mitt liv och alla är här av en mening, det är ingen slump jag lovar! Så försök hitta din mening men låt det ta tid, stressa inte. Leta inte bara utanför dig utan inåt och försök att inte fundera så mycket (vet att det är svårt) utan istället gå ner i hjärtat och känn vad du vill och behöver för att leva lyckigt. Gör saker som får dig glad och som du mår bra av. Ändra sättet att leva på ex.p om jobbet du har inte känns meningsfullt så våga byta! Trots att man inte tror man är bra på något eller har något intresse så är alltid existensen en mening. Och en sak till, det man tror om sig själv (sina egna sanningar man skapar) det drar man till sig utanför sig. Det yttre speglar det inre.. Så om man jobbar mer på självkänslan och sen mår bättre så drar man till sig bra/bättre saker i livet. Man skapar och lever ju livet genom sina sinnen. Det är inte lätt förstås att plötsligt försöka må bättre men gör detta när man känner sig redo att må bra så borde det funka. Sinnet är mycket kraftfullare är man tror. Dessa saker har funkat för mig men ibland kan jag fortfarande må väldigt dåligt men då gör jag bara det jag känner mening och glädje av så mår jag oftast bättre snabbt. Men det gäller att hitta den glädjen först så man vet vad man ska göra när man mår dåligt.