Inställda drömmar

I hela mitt vuxna liv har jag ansett att det finns ett bäst-före-datum att beskylla sin barndom och föräldrar för situationen jag befinner mig i. Även om jag inte har kontroll över allt i tillvaron är jag ansvarig för vad som händer nu. Men varför känns allt så hopplöst i ett liv som skulle blivit bra?

—

Jag är 10. Min farmor sa alltid till mig, redan som litet barn, att det viktiga i livet är att man skaffar sig en akademisk examen. Med det kommer trygghet, självständighet och frihet. Dessa ord har kommit att jaga mig. När jag var liten hade jag inte en aning om vad jag ville göra när jag blev stor.

Jag är 19. Livet har rullat på om än med höga ambitioner och goda resultat. Jag började studera till Civilingenjör direkt efter studenten och möttes av stora motgångar i studier och privatliv. Det var så många nära och kära som gick bort under de åren. Det här är året min mormor dör och vi avlivar hunden jag växte upp med.

Jag är 20. Min storebror har sedan tonåren kämpat med psykisk ohälsa och depressioner. Det har fullkomligt format mina föräldrar som ständigt vakar hans beteende och välmående. Farmor och farfar köper en lägenhet till min bror i hopp om att bättra hans mående. Jag blir tillsammans med en tjej som bor i samma studentkorridor som jag. Jag är lycklig.

Jag är 22. Min farfar blir sjuk i cancer och går hastigt bort. Min storebror, som idoliserade farfar, går in i en djup depression och gör ett försök att ta sitt liv. Jag har suttit i telefon så många nätter för att trösta honom, letat efter honom då han försvunnit eller druckit för mycket. Han får hjälp på psykakuten och jag själv har tappat studiemotivationen och kuggar tentor.

Min sambos mamma får cancer och hennes pappa får en hjärtinfarkt. Vi träffar dom oftare efter det.

Jag är 24. Året som gått har varit fyllt av fest, fylla och besvikelse. Jag var med i en studentförening som gav mig ett fulländat liv som student men nya problem med alkohol. Det här året påbörjar jag inte mina masterstudier utan avslutar kurser som jag haft efter mig sedan start. Jag har så många tvivel på det jag gör; ska jag bli ingenjör? är jag lycklig? Svaret på en av frågorna är att jag är mycket olycklig.

Jag får ett sommarjobb som är ett fängelse och jag bråkar med min sambo varje dag. Vi har blivit bjudna på en resa med hennes familj som slutar i katastrof.

Hennes pappa har alltid gett uttryck för att jag inte är bra nog och alla mina tvivel blir som sanning när han angriper mig hur jag ser ut och som ingenjör. Jag försöker mitt bästa men står efter flera dagar inte ut med glåpord och besked om nya kuggade tentor. I ett berusat raseriutbrott riktat mot livets besvikelse slår jag sönder min hand. Tiden som följer är mörk. Hennes föräldrar säger upp kontakten med oss efter en konfrontation om hur allt blev som det blev. Det visar sig att jag krossade flera skelett i handen och återhämtningsperioden blir lång. Det har tagit längre tid att hitta tillbaka till en hållbar relation med hennes föräldrar, vilket jag känner enorm skuld för.

Jag är olycklig och djupt deprimerad. För första gången har jag panikångest och självmordstankar. När vi söker hjälp hos mina föräldrar försöker min pappa göra sig rolig genom en naturvetenskaplig fråga som jag inte kan svaret på. Det är svårt för mig att glömma hur han kallade mig “ingentingjör” och förminskade mig. Jag blir upprörd och säger att jag inte mår bra, att jag behöver hjälp. Mina föräldrar säger att jag inte har en aning om vad de gått igenom med min bror och mamma säger att “vi orkar inte med att du också ska må dåligt“. Jag var förkrossad.

Slutet av året blir än mer fruktansvärt då en nära vän från gymnasiet blir mördad. Jag kommer aldrig att komma över smärtan i vad som hände henne.

Jag är 25. Jag grät på golvet i hallen när jag fick det sista godkända resultatet. Det var äntligen över och jag skulle få min akademiska examen och jag skulle bli lycklig. Min sambo och jag flyttar för att följa drömmar om ett större och spännande liv. Min mamma säger att det är hennes stora sorg att vi flyttar. Jag får mitt första jobb som ingenjör (konsult) och älskar det till en början.

Min bror flyttar hem till mina föräldrar en period och bor sedan i annan lägenhet än den som de köpte för så många år sedan. I nästan två år betalar mina föräldrar för alla hans kostnader medan han studerar. Mina känslor kring stödet de gett honom men inte mig är komplicerade.

Min sambo hade en tuff uppväxt med sina föräldrar. Hon kom nära sin mormor och har alltid varit personen hon vill ringa om det hänt något oavsett om det är roligt eller svårt. Allt gick väldigt hastigt men precis som med min farfar fick hennes mormor cancer och gick bort på sommaren. Hennes sorg har varit enorm.

Jag är 26. Nya tvivel kryper på; är jag bra nog som ingenjör? jobbar jag med det jag vill göra? tjänar jag tillräckligt med pengar?

Situationen på jobbet förändras, jag trivs inte som tidigare och kollegor med mindre erfarenhet får nya möjligheter som jag också drömmer om. I ett samtal med min arbetsgivare får jag veta att just nu behöver de mig där jag är. Det går inte osagt att jag förväntar mig en belöning för hårt arbete och min chef verkar hålla med.

Vid kommande lönerevision visar det sig att jag får minsta belopp och inga löften om nytt uppdrag. Jag är inte rädd för att uttrycka min besvikelse och har ett längre samtal med min chef som frustrerad säger “för att få vissa jobb och viss lön krävs det också att man har viss utbildning“. Jag ställer honom mot väggen då jag snabbt frågar honom “vad har jag då för utbildning?“. Han blir först förvånad som att han inte förstår frågan, så jag frågar honom igen. Uppgivet svarar han “jag vet inte” och det är som att all luft går ur mig. I det ögonblicket kändes det som att allt jag gått igenom var förgäves och den känslan krossade mig. För mig blev det uppenbart att jag måste titta på andra jobb.

Jag är 27. Det är svårt att hitta ett nytt jobb – jag vill också att det ska vara rätt. Under tiden är jag okej med att stanna kvar. Efter sommaren 2019 tar en vän sitt liv. Sorgen efter vad som hänt har varit ofattbar; hur mådde han? är det så som jag mår nu?

Min bror vill flytta hem till sin köpta lägenhet igen men har inte förmåga att söka jobb eller packa inför flytten. Mina föräldrar bara grät och skrek medan jag skrev ett CV och brev åt honom. Han fick jobbet. Men det jag och min sambo gjorde för honom den sommaren är bland det tuffaste vi gjort.

Jag vill har förändring i mitt liv och äntligen kommer möjligheten till ett nytt uppdrag. Efter ett möte med kunden visste jag att det inte var helt rätt men lät mig övertygas av mina chefer. Första dagen på den nya arbetsplatsen inser jag att det här inte kommer bli bra. Det verkar som att jag hamnat i en kommersiell konflikt mellan kunden och min arbetsgivare och gör inga av de arbetsuppgifter som lovats mig. Jag har aldrig känt mig så lurad som då jag fick ett samtal från personen som hade uppdraget innan och han sa “om jag hade pratat med dig innan hade jag varnat dig..”

Jag kämpade med panikångest varje dag men bestämde mig för att jag måste säga upp mig och byta arbetsgivare. Allt gick väldigt fort efter det och jag fick kontakt med en annan firma ett ett uppdrag som var precis vad jag ville jobba med. För att göra allt ännu rörigare hör en kund av sig med intresse av att anställa mig vilket jag slutligen tackar nej till. Det var en fantastisk känsla att säga upp mig och berätta att jag skulle få något bättre.

Jag är 28. Jag börjar mitt nya jobb i mitten av mars 2020. Samma vecka fattar stora IT-bolag att låta sina anställda jobba hemifrån och stora industrier slänger ut alla konsulter. Det känns som en enorm tillfällighet men jag får behålla mitt uppdrag och jobba heltid. Även om jag har haft blandade känslor gällande att jobba på plats under den här perioden fick jag äntligen göra det jag ville jobba med!

När Covid-19 bröt ut och började påverka ekonomi och jobb blev jag livrädd. Det var stora nyheter både på morgonen och kväll om åtgärder från regeringen eller bolag som varslade. Min mardröm har alltid varit att bli utan jobb, men kom ihåg att det inte skulle hända för med en akademisk examen…

Vi har precis fått reda på att min sambos mamma har fått cancer. En cancer som spridit sig. Vi känner oss hjälplösa. Vad ska vi göra nu?

Då jag har jobbat heltid (på plats) i två månader får jag samtalet från min chef att mitt namn ingår i det varsel som nu ska gå ut. Någon annan med längre anställningstid ska få ta över mitt uppdrag och det finns inget jag kan göra åt saken. En månad senare blev jag uppsagd och snart utgår min anställning och jag blir arbetslös. Det är omöjligt att förklara smärtan; om jag hade stannat – hade jag fått behålla mitt jobb och varit permitterad? om jag tagit jobbet hos kunden som hörde av sig?

Det är förstås frågor jag aldrig kommer få svar på och det gör ingen skillnad ändå. Jag har panikångest igen och självmordstankar flera gånger om dagen. Jag tänker att det vore bäst för alla om jag inte fanns och att jag behöver inte stå ut med det här livet något mer. Jag är klar och vill inget mer. Precis så känns det.

Jag träffade mina föräldrar i sommar och vid ett tillfälle kunde inte pappa hålla sig från att säga något elakt om att vara ingenjör. Precis på samma sätt var det när vi träffade min sambos pappa igen, som var utomordentligt elak. Jag har gjort misstag, men jag gör mitt bästa vilket inte verkar vara bra nog.

Det går bättre för min bror igen men när jag fick reda på att mina föräldrar ska ge honom mer pengar för att köpa en ny lägenhet kände jag mig oälskad. Jag och min sambo bor i hyresrätt och sparar alla pengar vi har för att snart flytta.

Det här skulle vara vårt år då jag skulle få nytt jobb, vi skulle köpa lägenhet och äntligen bli lyckliga. Istället har det här onekligen varit ett år av besvikelse och inställda drömmar.

—

Hur ska jag gå vidare från det här?
Jag har aldrig känt mig så misslyckad som jag gör just nu. Jag vill bara att det ska ta slut.
Jag beskyller inte mitt förflutna för vart jag är idag men precis som min filosofi undrar jag om mitt liv passerat sitt bäst-före-datum.