Allting i mig är slut och borta. För första gången i mitt liv så har jag gett upp. Jag vill bara lägga mig ner och dö. För mycket sorg. För kämpigt för länge, för många käftsmällar i ansiktet.
Jag har börjat isolera mig. Sjukskrivit mig från jobben senaste dagarna/ jobbat hemifrån. Slutat berätta för andra hur jag på riktigt faktiskt mår. Tror en del av mig inte vill ha någon hjälp längre. Det finns ingenting kvar ändå. Så känns det.
Någon frågade tidigare idag om jag kan lova att ringa någon om jag känner att jag vill skada mig själv. Jag kan inte lova det. Jag kommer inte ringa någon. Jag skadas hela tiden, av livet. Av att behöva leva.
Vill inte ha någon hjälp längre. Har försökt alla vägar, alldeles för länge nu.
Min enda önskan är att få slippa. Slippa finnas. Slippa det här livet. Jag har försökt allt. Under så många år. Vänt ut och in på mig själv. Ändå kommer jag ingenstans. Det blev aldrig bättre. Kan inte ens uttrycka här vidden av det. Känns som att det ändå inte spelar någon roll.
