Det är så jäkla jobbigt. Jag tycker jag har tränat i hela mitt liv på att bli bättre på att bära den jäkla tunga ångestkänslan. Jag vet ju hur det är, i långa perioder fungerar mitt liv bra…sen kommer motgångarna i ett sjok. En relation som inte känns rätt eller bra, ett jobb som bara känns meningslöst och hårt. Och nu är det två år som jag kämpat med ångest, ambivalens, osäkerhet, ensamhet, depression…och jag försöker och försöker igen att ordna till mitt liv. Tar de där stegen, bryter de dåliga relationerna i mitt liv och ska börja nytt jobb. Men det är som om allt bara blir sju resor värre!! Jag känner katastroftankarna krypa inpå, det är nu allt går åt skogen, och jag orkar och vill inte prata med dem som står mig nära. För jag vill inte oroa dem mer. Och samtal, jo det har jag gått i. Om och om igen..jag orkar snart inte mer.
Varför blir det såhär? Jag skulle ju önska att jag kunde använda alla de där verktygen och insikterna jag fått i terapin. Att det bara är tankar, känslor.. Kunna lugna mig själv..intala mig det jag ibland känner, att livet faktiskt är rätt okej. Men jag kan inte det. Och nu är det separationsångest som river…kan inte hantera den. Får hjärtklappning, svårt att andas, gråter… saknar min kille samtidigt som jag inte mår bra i relationen, vi har försökt flera ggr. Jag kunde aldrig känna mig lugn med honom, det var tjafs, olikheter, berg- och dalbana..inte bra. Inte tryggt och jag krympte liksom. Jag vet att det inte ska vara så…men är ändå kär, knasigt nog.
Vet att det svåraste för mig är förändringar. Därför har jag levt länge utan det vad gäller t ex jobb.har varit på på samma ställe i ca 20 år. Men det blir liksom ingen utveckling när ens psykiska hinder gör att man inte vågar ta steg eller utvecklas i arbetslivet. Nu har jag i alla fall vågat ta steget, tvingat mig själv och fått ett nytt jobb. Men är helt superrädd för att misslyckas och inte hålla måttet! Har varit där förr en gång, med drygt ett års sjukskrivning. Vill inte hamna där igen!!
