Hem > Forum > Hopplöshet > Idag har ångesten i sitt grepp

Idag har ångesten i sitt grepp

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Det är så jäkla jobbigt. Jag tycker jag har tränat i hela mitt liv på att bli bättre på att bära den jäkla tunga ångestkänslan. Jag vet ju hur det är, i långa perioder fungerar mitt liv bra…sen kommer motgångarna i ett sjok. En relation som inte känns rätt eller bra, ett jobb som bara känns meningslöst och hårt. Och nu är det två år som jag kämpat med ångest, ambivalens, osäkerhet, ensamhet, depression…och jag försöker och försöker igen att ordna till mitt liv. Tar de där stegen, bryter de dåliga relationerna i mitt liv och ska börja nytt jobb. Men det är som om allt bara blir sju resor värre!! Jag känner katastroftankarna krypa inpå, det är nu allt går åt skogen, och jag orkar och vill inte prata med dem som står mig nära. För jag vill inte oroa dem mer. Och samtal, jo det har jag gått i. Om och om igen..jag orkar snart inte mer.

    Varför blir det såhär? Jag skulle ju önska att jag kunde använda alla de där verktygen och insikterna jag fått i terapin. Att det bara är tankar, känslor.. Kunna lugna mig själv..intala mig det jag ibland känner, att livet faktiskt är rätt okej. Men jag kan inte det. Och nu är det separationsångest som river…kan inte hantera den. Får hjärtklappning, svårt att andas, gråter… saknar min kille samtidigt som jag inte mår bra i relationen, vi har försökt flera ggr. Jag kunde aldrig känna mig lugn med honom, det var tjafs, olikheter, berg- och dalbana..inte bra. Inte tryggt och jag krympte liksom. Jag vet att det inte ska vara så…men är ändå kär, knasigt nog.

    Vet att det svåraste för mig är förändringar. Därför har jag levt länge utan det vad gäller t ex jobb.har varit på på samma ställe i ca 20 år. Men det blir liksom ingen utveckling när ens psykiska hinder gör att man inte vågar ta steg eller utvecklas i arbetslivet. Nu har jag i alla fall vågat ta steget, tvingat mig själv och fått ett nytt jobb. Men är helt superrädd för att misslyckas och inte hålla måttet! Har varit där förr en gång, med drygt ett års sjukskrivning.  Vill inte hamna där igen!!

    Hej fina du <3 Det låter jättejobbigt! Låter också som att du saknar en fast punkt att bara få vara i? Kanske utan krav också – förutsättningslöst? Speciellt extra mycket när det sker förändringar? Tänker på det du skriver om att kunna lugna sig själv. Känner igen mig jättemycket att vara i behov av ett inre djupare ankare när det snurrar på som värst i tillvaron och så stressen när det inte finns. Är det så du upplever det att om det fanns en trygg punkt som du haft just nu – då hade du valt det direkt?

    Skickar massa kramar om du vill ha

    Trådstartaren

    Du är så bra Red Simyna på att se och förstå andra här..jo så är det, jag saknar en trygg punkt. Skulle ju vilja ha den i mig själv. Ett ankare, ett känslomässigt lod..så full av rädslor just nu att de tar över det mesta. Intressant fråga om det med trygg punkt, om jag skulle valt det direkt….det är lite komplext det där. Har ju fungerat så mycket i mitt liv tidigare och inte sökt utmaningarna. Nog för att jag vetat att det rör upp mycket och att jag får grym ångest. Separation är det svåraste så det han jag undvikt i det längsta. Harvat på i hjulspåren. Och samtidigt så har jag ett flyktbeteende emellanåt med att sticka iväg på resor mm…hur som helst, har jobbat med mig själv för att kunna förändra min situation och bli mer fri i mina val. Men de senaste två åren, nä det har inte varit bra alls, jag finner inte stabiliteten i förändringen om du förstår vad jag menar. Det blir för jobbigt. Jag kan se att jag har utvecklats på vissa sätt, att jag också förändrat min självbild och hur jag ser på världen…men ja jag önskar ett lugn, en känsla av ro och tillförsikt i att allt ska bli bra och klarna i mitt liv. Är så trött nu.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.