Det är ändå lite hoppfullt att inte ge upp helt, att kämpa lite, även när vi vill ge upp helt. Jag vet ju inte alls vad som får dig att vilja kämpa, att orka 10 minuter i taget, men det känns hoppfullt att läsa. Jag hoppas du hittar fler skäl till att försöka lite till.
Jag vill återkommande inte heller leva mer, men har uteslutit självmord sen jag blev gravid. Det vore ett sådant svek mot mitt barn. Men ångrar ibland att jag skaffade barn, trots att det var planerat och efterlängtat i många år. Om jag vill dö, eller åtminstone inte leva, borde jag inte ha blivit förälder. Andra skäl till att överleva dagen ser jag sällan. Det är mitt enda riktiga skäl till att inte ge upp. Jag vet inte varför jag känner såhär, mitt liv är inte alls så svårt, min barndom var verkligen inte bra men hade kunnat vara mycket värre och antidepressiv medicin fungerar bra för mig, jag känner mig sällan deprimerad. Bara hopplöst trött på livet och outgrundligt ledsen. Som en grundkänsls, som mitt sanna jag.
