Hopplösheten i att vara autistisk

[Pink Biqaca]

Majoriteten av tiden så känner jag inte av det. Jag har tryckt ned hopplösheten djupt djupt ned i mitt medvetande men ibland bubblar den till ytan när något triggar den.

Den hopplösheten är centrerad till det faktum att jag lever mitt liv på lånad tid. Min autism gör att jag aldrig kommer kunna ha ett vanligt jobb så som samhället ser ut idag men då jag uppfattas som “högfungerande” kommer jag heller aldrig kunna få sjukersättning. Jag är just nu privilegierad som kan leva på att sälja hantverk och mode i mitt eget företag. Det är inte mycket i månaden men det går.

Problemet är att detta inte kommer hålla på lång sikt. Jag är 32 och mode är en ung persons branch. Jag har om jag har tur kanske cirka 10år till som jag kan leva på mitt företag. Detta är en optimistisk hypotes och den förutsätter att jag inte bränner ut mig igen.

Jag vill ju inte dö men efter att jag är 40 kommer jag få svårt att försörja mig. Jag hoppas kunna spara lite under de kommande åren så att jag kanske kan klara mig några få år till, kanske tills jag är 45 men sedan är jag körd. Jag kommer få ta ett vanligt jobb som jag med lite tur orkar på 50% i några månader innan det bränner ut mig och efter det kommer jag bli tvungen att ta mitt liv. Samhället kommer tvinga mig till det. Det är bara en tidsfråga. Allt handlar bara om hur länge jag kan skjuta upp det.

Jag vill inte dö men jag vill heller inte bli hemlös och svälta. Och jag vill absolut inte bli en börda för mina vänner och familj.

Att inte vara en börda är också anledningen till att jag skriver här. Detta är inget som jag kan prata med någon om. Det är för tungt och gör bara de jag älskar illa.

När jag inte längre kan försörja mig så kommer det vara dags för mig att ta mitt liv. Jag vill inte det men samhället kommer inte ha hunnit förändras tillräckligt för att tillåta min fortsatta existens. Jag önskar att detta inte var ett faktum men det är det och det är där i hopplösheten ligger.

Eller ja det finns ju två alternativ till och det är ju att 1: hela samhället hinner kollapsa inom denna 15års period tillföljd av krig och miljökatastrof och då får jag ta livet av mig tidigare pga att jag har en kvinnas kropp och inte vill uppleva det som kommer hända med alla personer med kvinnokroppar när samhället kollapsar. Alternativ 2 är att Sverige hinner bli en fascistisk diktatur och att jag blir avrättad.

Risken för båda alternativen är hyfsat hög men jag hyser fortfarande visst hopp om att de ska kunna undvikas. För mitt eget livs skull spelar det ju ingen större roll för dö kommer jag ju göra inom 15 år ändå, men jag hade föredragit att det var på eget bevåg till följd av ekonomiskt tvång och inte pga att samhället och miljön kollapsar. Jag vill helst kunna ta mitt liv i vetskapen att de jag älskar är trygga.

De kommer självklart sörja mig och jag ska verkligen avvakta så länge som jag kan. Men det kommer komma en punkt när jag ekonomiskt inte kommer kunna fortsätta min existens så jag får helt enkelt bara försöka leva så länge jag kan och sedan ta mitt liv så smärtfritt som möjligt.