“Det kommer bli bättre”. Ord jag sagt själv och fått höra i över 10 år nu, ändå ligger jag här i sängen klockan 13:45, 27 år gammal och desperat försöker hålla tillbaka tårarna.
Ända sedan jag var 17 år och nyss hoppat av gymnasiet så har det varit en jävla kamp att försöka lista ut varför jag inte kan leva ett normalt liv och sekunden jag trott att svaret är hittat så sparkas benen undan.
Först fick jag diagnosen “social ångest” och läkare sa att det var därför jag hade mina problem. Lärde mig att hantera den sociala ångesten men problemen kvarstod. Efter några år så kom diagnosen “ADD” och ännu ett litet hopp om att det kan “bli bättre”. Varit insatt på add medicin i ca 1 år nu men problemen kvarstår. Jag är 27 år och jag klarar inte ens av en arbetsträning på 50%.
För ett år sedan så hade jag i alla fall min “bästa vän” ( lång distans) som gjorde det lättare att ta sig igenom dagarna. Vid påsk förra året så skulle vi träffas för första gången, även första gången sedan gymnasiet jag faktiskt träffade människor som inte är familjen. Hans bästa vän från där de bor, som hade börjat spela med oss (dator spel) ca ett år innan skulle också följa med upp. Hon och jag “connectade” väldigt bra och det började bubbla upp känslor från båda håll, or so i thought. Det hela slutade med att de kom upp och hon knappt sa ett ord till mig och när de åkt hem så fick jag veta att hon bara utnyttjade mig för uppmärksamheten, exakt quote från henne : “klart jag utnyttjar de svaga”. Det hela slutade med att han tog hennes sida. Så nu ligger jag som sagt här i sängen, 27 år, inga vänner, ingen utbildning/jobb och tappar orken till att fortsätta kämpa mer och mer för varje dag jag vaknar.
Förlåt för lång och säkert ologisk text, säkert ingen som kommer läsa men fick skriva av lite iaf so w/e.
