Hem > Forum > Hopplöshet > Har försökt så mycket och misslyckats. Mår fortfarande dåligt.

Har försökt så mycket och misslyckats. Mår fortfarande dåligt.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har komplex PTSD, är medberoende. Har gått i terapi i flera år. Flyttat och väntar nu på att få vårdkontakt.

    Misstänker också att jag har pmds. Gör inte allt lättare.

    Jag är 23 år och har varit med om så mycket. Ibland är jag välfungerande. Ibland är jag helt lost i ångest, freeze, fight eller flight läge. Deppig och ingen motivation, ser inte ljuset i tunneln, inget hopp.

    Kämpar för att hålla mig ren och utan tabletter. Blev bara en zombie av dom. 2 år ren. 4 år med tabletter och annat.

    Jag har varit sjukskriven. Men försöker utbilda mig och göra något av mig själv. Det går bra halva månaden när jag är välfungerande. Men andra halvan.

    Jag har inte klarat av gymnasie examen men har försökt på 4 olika gymnasium, hamnat på psyk. Och försöker på komvux, hamnar på psyk. Och nu försöker jag igen. Jag hoppas att utbildning och inkomst kommer hjälpa mig att inte känna mig så hopplös. Ge livet lite mer värde.

    Jag har gjort allt. Gått i terapi KBT och EMDR, hållt på med och utan antidepressiva och ångest dämpande.

    Jag har tränat och tagit det lugnt. Ätit bra och ätit ”gott”. Försökt tänka om och tänka om och tänka om. Tänka rätt och inte destruktivt.

    Jag läser psykologi, jag har sett hur många ted talks som helst och läst självhjälps böcker. JAG FÖRSÖKER VERKLIGEN.

    Så varför mår jag fortfarande så dåligt att jag vill bort?

    Finns det något mellanting? Kan man vara sjukskriven och bara utbilda sig när man inte vill… bort… när man inte mår dåligt.

    Hur gör ni andra? Jag funderar verkligen på att joina en cult eller religion bara jag får slut på det här. Jag är desperat.

    Jag har flyttat ifrån mina trauman, från alls människor som behandlat mig illa.

    Varför mår jag fortfarande så dåligt?

    Vad mer kan jag göra?

    Hej! Jag är väldigt ung jämfört med dig, så kan inte komma med några tips eller så! Men jag ville bara hylla dig att du fortfarande lever. Jag tycker du är så oerhört stark som fortfarande försöker oavsett hur tungt det ens känns! Det är så starkt! Allt som du har gjort är så bra och jag önskar dig all lycka. Just keep going!

    Kram!

     

    Trådstartaren

    Hej! Jag är väldigt ung jämfört med dig, så kan inte komma med några tips eller så! Men jag ville bara hylla dig att du fortfarande lever. Jag tycker du är så oerhört stark som fortfarande försöker oavsett hur tungt det ens känns! Det är så starkt! Allt som du har gjort är så bra och jag önskar dig all lycka. Just keep going! Kram!

    Tack så mycket, det värmer. Tyckte jag såg att du skrev att du var 17 år i någon annan tråd.

    Jag har alltid haft problem hemma, alltid haft någon typ av psykisk ohälsa. Medberoende. Men min pms och komplex ptsd blommade inte ut förens jag var 16. Jag har lärt mig mycket. Och saker har blivit bättre men inte bra nog, inte för vuxen världen när man har så mycket krav eller de målen jag har. Ändå mycket bättre än förr.

    Jag pratade med någon och jag väntar på mer terapi. Ger inte upp än. Kram!

    Jag börjar med att ursäkta mig eftersom mina tankar inte alltid är lätta att forma till ord. Förstå att jag menar väl i alla sammanhang.

    Först kommer standardfrasen: Du är inte din sjukdom.
    Fast jag känner att det är lätt att falla dit när jag tappar fokus. Alla dessa diagnoser som finns och som råkat hamna i min journal, och för att inte säga de som borde finnas med där. Det är en svag tröst att inse att hälso-, och vårdpersonal är människor som gör så gott de kan i de flesta fall. Vad hjälper det när tankarna drar iväg neråt.

    När det är kombinationer av syndrom och sjukdomar samt lägger till komplexitet i det så är det en djungel. Jag känner känslan solklart dyka upp när jag läser din text bl. a: Hopplöshet, identitetsproblematik, dåligt samvete. Det är för mig svårt att tvätta bort svärtan eftersom jag stämplats från tidig ålder.

    Då jag läser att du har problem med att slutföra gymnasieutbildningen så kan jag rekommendera folkhögskola. Principen är där att erbjuda en alternativ utbildningsform, såvida den inte ändrats sedan jag läste där. Vad gäller det ekonomiska är det försäkringskassan och CSN som kan hjälpa dig med svar på dina frågor. Det är jobbigt när samhällets system inte kan tillfredsställa fullt ut, men i stort har jag god erfarenhet av bidrag och högkostnadsskydd.

    Sist i din text läser jag ut att du förväntade dig att lösa många problem genom att geografiskt flytta bort och förmodligen avslutat vissa relationer i samband med det. Frågan om varför du fortfarande ändå mår dåligt skulle jag misstänka betyder att vissa problem finns kvar inom dig. I min tanke finns det ett solklart sammanhang, och det är om du visste vilka problem det var skulle du reda ut det utan att behöva flytta på dig.

    I din jakt på att hitta lösning har du kämpat oerhört mycket tror jag. Belöningen i dessa sammanhang är inte alltid vad vi förväntar oss. Jag vill bli frisk och fri från alla mina besvär. Det är tyvärr inte nåbart och då infinner sig sorgen, och det går i skov. För min del har jag två individer som håller mig på rätt köl. De behöver mig för att de VILL HA MIG precis som jag är och skulle bli oerhört besvikna och sorgsna om jag inte låter hjärtat slå vidare. De är en viktig spärr och får mig att känna mig värdefull.

    Kanske vågar jag tipsa om att du kan hitta dina spärrar som du mår bra av att ha. Jag vet några som valt att gå med i religiösa sammanhang, eller kulter för den delen, och de är inte alltid nöjda med sitt val och känner sig emellanåt ha tacksamhetsskuld till församlingen och vet inte hur de ska avsluta sin närvaro där. Själv gjorde testade jag samma sak, men eftersom jag inte delade deras visioner kände jag att jag fick andra problem. Med det sagt vill jag lägga till att det kanske är det bästa för dig? Vem vet?

    Din sista fras ”Vad mer kan jag göra?” får mig att inse att jag är i det läget hela tiden. Det är kroniskt. Det jag vet är att jag kämpat så hårt och gör fortfarande – i raketfart. Jag har slutat tro på att det finns en lösning, men jag gör vad jag kan för att kunna ha gott samvete för mig själv. Jag får känna efter vad jag är kapabel att göra där och då, här och nu och göra mitt bästa, men komma ihåg att det bästa betyder ibland att INTE göra.
    Om du har gott samvete inför dig själv är du på rätt väg.

    Jag hoppas att du hittar rätt i din egen djungel och att några ord kanske kan lysa upp lite i skuggan.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.