Ber om ursäkt för lång text. Blir lite ordbajsande här, för jag skriver ner det som kommer upp i skallen.
Sitter här hemma i soffan, och kollar på Matrix. Udda film som knappast gör ångesten mindre påtaglig. Min fru och 2 barn är bortresta i 2 dagar. Jag följde med över en natt, men mådde så otroligt dåligt att jag bestämde mig för att åka hem för att trycka i mig ångestdämpande som jag glömt hemma. Sitter nu här med fruktansvärda skuldkänslor för att jag lämnade mina älskade töser. Också över de självmordstankar som strömmar genom huvudet. Det gör så ont i mig att bara tanken av att lämna jordelivet och lämna döttrarna och fru i förtvivlan. Men samtidigt har mitt liv endast gått ut på att göra andra nöjda, se till att ingen har något ont att säga om mig. När ska jag få göra saker på mitt sätt? Visst, Att ta livet av sig är väl inte det första beslut att ta för sin egen skull. Men det är känslor som är så djupt rotade i mig, sedan barnsben. Nedtryckt som barn, att höra från sin pappa att vi syskon inte är värda mer än vatten. Att man är en “Jävla Pissenisse” som kissade i sängen på natten… som 9 åring. Jag hann bli ungefär 25 år gammal innan jag insåg att jag har levt i en depression så länge jag kan minnas. Minns inte när jag var riktigt glad senast, eller ens Okej faktiskt.
Jag tar droger emellanåt. Min fru vet ingenting, ännu mer skuldkänslor. Min fru är min stöttepelare som jag älskar så innerligt. Men är rädd för vad hon ska tycka om mig om jag berättar sanningen. Nej, den bästa lösningen i skrivande stund för allting, är att proppa munnen full med Opiater, svälja ner och gå och lägga sig. För psyket är såpass trasigt nu så jag undrar verkligen om det går att räddas…
God Natt!
