Hem > Forum > Hopplöshet > Förvirrad

Förvirrad

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag tänker på hur jag kan döda mig. Det jag fått som tips är att göra något, precis vad som helst så tiden går. Det är så förföriskt att fortsätta vara uppgiven. Jag vill verkligen inte försöka mer. Antingen bara få ligga i en famn i så många år att jag vill något. Eller. Efter eller vet jag inte. Läkaren säger depression och om du bara gör saker går det över. Kollegor och familj skulle bli sårade av att jag dog, speciellt för egen hand. Få vara barn. Få. Jag har väldigt lite umgänge. Känner inte att jag ger något att vara med. Kanske det hjälper någon att läsa men mest är det ett ”hjälp” utskickat i rymden.

    Avatar

    Hmm du beskriver en känsla som jag tolkar som uppgivenhet – stämmer det? Du har ett behov av att vara omhändertagen  och skyddad om jag förstår dig rätt… Vad har fått dig att tänka i dessa banor?

    Trådstartaren

    Tack för din tid och tanke! Uppgiven är ett ord jag använt för att beskriva varför jag skulle ändat livet. Vilket jag inte gjorde. Skönt att du såg samma ord.

    Uppgiven eftersom jag inte riktigt tror att jag kommer att lyckas att bli mindre ensam. För att jag inte riktigt tror att jag kommer få starkare självkänsla. Men! Jag är inte 100% säker på de framtidstankarna utan har fått några strimmor av hopp på sistone.

    Avatar

    Funderar är det inte så livet är – ibland högt och ibland lågt. Jag blir nyfiken – vad har gett dig hopp – berätta mer!

    Trådstartaren

    Jo. Det är förstås så. Jag är inte säker på vad som gett mig hopp. Delvis medicin tror jag. Delvis att vara ledig från jobbet (sjukskriven). Det har värmt väldigt mycket att träffa några kompisar och familj också. Jag är rätt ensam och tycker det är svårt att hålla igång relationer och blir glad för den sociala kontakt jag har. Dagarna är väldigt olika i hur jag känner mig. Just nu känns det bra! Jag tror relationer är det viktigaste och också det jag tycker är svårast. Lurigt 🙂

    Avatar

    Jo. Det är förstås så. Jag är inte säker på vad som gett mig hopp. Delvis medicin tror jag. Delvis att vara ledig från jobbet (sjukskriven). Det har värmt väldigt mycket att träffa några kompisar och familj också. Jag är rätt ensam och tycker det är svårt att hålla igång relationer och blir glad för den sociala kontakt jag har. Dagarna är väldigt olika i hur jag känner mig. Just nu känns det bra! Jag tror relationer är det viktigaste och också det jag tycker är svårast. Lurigt 🙂

    Jag kan bara hålla med – har samma erfarenhet att man mår bättre om man håller sina kontakter vid liv.  Ja ledighet är inte dumt – men för min del blir jag mer isolerad när jag är hemma och inte jobbar… Så det är skönt att se att någon mår bra av att inte jobba. 🙂

    Jag har en känsla av att människor i allmänhet har inte så många vänner. Vad tänker du om det?

     

    Trådstartaren

    Jo, jag med. Det är väldigt svårt att inte bli ännu mer deprimerad när man inte har jobbet att gå till. I mitt fall blev jag deprimerad av min svaghet i kombination med jobbet. Så trots stora utmaningen med att bli isolerad var det nog bra i kombination med medicin. Tror jag 🙂 I vilket fall hade jag svårt att göra nytta och inte så långt från självmord så sjukskrivning var nog rätt.

    Jag tror att hela samhället går mot mer ensamhet i och med mer automation och även en starkare och starkare individualism. Fler saker görs över Internet och arbetskraft ”är” för dyrt. Högervindar och populism är starka fortfarande. Hm, det blev en rejäl dystopi där men det känns verkligen så. Kanske jag bara är äldre och att alla i all tider har klagat över samtiden när de blir äldre. smärtsamt är det att se ensamhet och utsatthet i alla fall.

    Jag står inte helt ensam i världen utan har både fru, syskon och far och mor.  Med det sagt är det väldigt svårt att känna att jag får finnas till. Och svårt att ringas och träffas. Tror att självkänsla och relationer är starkt förknippat.

    Har du något knep för att hålla liv i dina relationer?

    hej

     

    Avatar

    Nej det är som med träning – bara genom att ta kontakt med folk och göra det trots att man tror att man inte har rättighet att kontakta dem. Dvs delvis ignorera det motstånd jag känner. Jag har börjat med en massa volontärt arbete och det ger mig en orsak att umgås med folk nu och då.

    bra att du familj att luta dig mot.

    har läst en del om existentiell ensamhet – dvs att alla människor har korta eller livslånga perioder av ensamhet trots att det finns människor runt dem… vad tänker du om det?

    Trådstartaren

    ”trots att man inte tror att man har rättighet” – bra uttryck!

    Mm, jag tror också på att engagera mig i kurser eller annan samling. Vad bra du fixar i att du sett till att göra det!

    Mm, jag läste om begreppet nu. Det verkar vara nära kopplat till att blir äldre och när man har kort tid kvar att leva men det har ju relevans i största allmänhet också. Att andra inte kan läsa en som en bok utan att avstånd alltid finns. Jag tycker nog det är lite trösterikt att det inte går att ändra på helt utan bara ha mer eller mindre av avstånd till andra. Att glädja sig över det man kan få till och tro på att det inte går att få perfekt som ett argument att inte vara ledsen.

    Jag hoppas komma ihåg hur viktigt det är att hålla kontakt med några människor och ha modet att fortsätta även när jag inte har något att säga.

    Avatar

    Jag lyssnade på en podd på SR poddradio som heter Träning för gymhatare – där diskuterades om inte träning skulle vara som att diska och dammsuga något som man bara gör  – kanske är det så man måste göra föra att behålla sina vänner och skapa sig nya  eller för att arbeta volontärt.

    Jag tänker att det är det som är VÄNNER man kan umgås – hänga med varandra även när man inte har något viktigt att säga – och så tänker jag att man har olika bekanta/vänner för olika saker. Jag kan starkt uppleva att jag har en del som jag träffar på gymmet och pratar ”skit” med en stund. Ansikten som man ser regelbundet och vet yttre saker om – som hur ofta de går i gymmet eller att de har barn i någon viss ålder eller att de ska ut och resa… Sedan kan jag ha människor som jag har arbetsrelaterad umgänge med och så någon enstaka riktig vän om man kan tala allt med och som man ofta tar vid samtalen där de slutade senaste gången vi sågs. Har man tur så är det ens partner som är denna enstaka person i ens liv… Vad tänker du om vänskap?

    Trådstartaren

    Ja, faktiskt, jag tror det är en god tanke att tänka att man bara gör. Jag tycker det är jättesvårt att ringa utan att ha något att planera eller konkret att säga. Det borde ju kunna vara en träningsfråga.

    Sedan, om man har stark självkänsla och därmed ofta självförtroende tror jag det är enklare att anta att personen man kontaktar vill ha kontakt med en. Och, jag tror också att ju fler gånger man gör det ju lättare är att tänka att man får ringa eller hälsa på.

    Det finns en förening som heter Föreningen Balans, har du haft med att göra också i ditt volontärarbete?

    Jag har tänkt att jag inte ska blanda jobb och privatliv och då inte velat umgås med kollegor utanför jobbet men jag tror mer och mer att jag inte kan unna mig den lyxen. Snarare att jag ska ta alla chanser att skapa och bevara relationer som jag uppskattar.

    Jag har överhuvudtaget åtminstone tillbaka i tiden haft svårt att behålla relationer över längre tid, många år, så de jag räknar som nära vänner är få. Hm, men i alla fall inte noll. De flesta är nära släktingar.

    När jag blev sjukskriven blev det så oerhört tydligt hur mycket kontakter med människor var värt för mig så just nu är det min största heliga graal att komma mer i harmoni med mitt behov kontra min förmåga.

    Lönearbetar du samtidigt som du hinner och orkar med volontärarbete?

    hej

    Avatar

    Yes jag lönearbetar men måste säga att jag har ett roligt jobb just nu… men jobb kan ju förändras men då får jag väl söka något annat…

    Nej jag har oxå insett att man kan inte lyxa sig med att umgås med människor oavsett ställe man träffar dem på och inte kan man inte avstå från att gå på födelsedagskalas för att man inte känner någon annan än födelsedagsbarnet. Så jag tror att din plan är bra att ta alla chanser du kan till umgås med andra.

    Som jag sagt tidigare – det är nog så att få har fler en eller två vänskaper av djupare karaktär!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.