Jag är 21 år och lever med mycket ångest och nedstämdhet. För ungefär en månad sedan gjorde jag slut med min kille. Vi hade träffats i cirka 1 år och 2 månader. Vi bodde med 4,5 timmars bilresa mellan varandra. Vårat förhållande var inte bra. Det var stundvis då jag kände lycka men jag började mer och mer förlora mig själv. Han hade bekymmer med psykisk ohälsa och det tog enormt på mina krafter. Eftersom vi hade en distansrelation var det svårt att veta hur han mådde och om han var vid liv. Jag vet inte om han hade självmordstankar men ibland verkade det som det. Vi träffades totalt elva gånger, alla gånger var på hans villkor. Det var bara jag som tog mig till honom. Så jag spenderade mycket pengar på bensin och parkering osv.
Det var månader han kunde må bra, då han umgicks med vänner och familj. Jag fanns alltid där för honom, ville alltid stötta. Han var alltid min största prioritering och ibland kom jag bara över en natt till honom. Vissa av dem gångerna blev jag inte bjuden på mat utan var tvungen att fixa det på annat sätt när jag skulle åka hem. Dem senaste gångerna betalde jag min egna mat hos honom. Jag gav honom alla hjärtans dag present, gav biobiljetter till honom för vi skulle gå på bio men han ställde in det dagen jag skulle åka. Så han gick med vänner istället. Han har aldrig bjudit mig på något eller gett mig något. Jag tycker inte man behöver det men jag har gjort sådana stora uppoffringar för honom och att inte få något alls, knappt tid ibland, gjorde ont. Det var många gånger planer blev inställt med mig. Med anledningar att han skulle vara med vänner eller familjen. Jag var aldrig hans största prioritering. Han ville aldrig att jag skulle träffa hans familj eller vänner. Jag vet inte ens om hans familj visste att jag existerande. Han bodde inte hos sin familj när jag var med honom. Han hade aldrig ett stort intresse av att komma till mig heller.
Det var jag som gjorde slut men det har gjort så fruktansvärt ont att ta det beslutet. Jag har tagit upp problem enda sedan i juni med honom. Saker som att han aldrig kom hit, vi pratade aldrig i telefon, jag kände mig inte prioriterad osv. Han fick alltid mig att känna som om allt var mitt fel. Ibland bad jag om ursäkt för att jag tog upp problemen. Jag tappade uppfattningen om mina egna tankar. Som om jag överdrev allt. Jag kunde inte tänka klart tillslut, det kändes som jag hittade på allt. Han blev alltid sur när jag tog upp saker som jag har mått dåligt över. Så jag var rädd att ens nämna något negativt. En gång lade han på luren mitt i samtalet för att han inte ville lyssna på mig. Till sist kändes det verkligen som att jag hade tappat greppet om verkligheten. Jag började tro att han hade rätt och att mina känslor var överdrivna, som han förklarade. Han skulle alltid lägga upp bilder och videos på sociala medier när han var med vänner. Trots dem gångerna vi skulle ha setts istället. Jag har lagt så fruktansvärt mycket tid på honom och inte fått den energin tillbaka att jag har förlorat mig själv. Innan vi gjorde slut nämnde han att han fortfarande vill ha kontakt trots att vi slutar ses. Men nu när det väl har skett vill han inte det. Det känns som jag aldrig har existerat. Och jag känner mig så lämnad. Jag mår så dåligt att det tar över mitt vardagsliv totalt. Jag har haft problem med ångest större delen av livet så det kanske påverkar mina känslor ännu värre nu men jag har ingen ork kvar. Jag orkar inte leva, jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen. Jag har kommit in i en depression vars rötter beror på detta. Såklart finns det andra anledningar. Men jag har blivit så djupt påverkad av detta att det har tagit upp större delen av mina tankar
Jag saknar någon som inte var bra för mig. Jag känner mig sviken, arg och ledsen. Ledsen att han redan har släppt mig. Arg över att jag har mått dåligt större delen av förhållandet och ska vara den sista som släpper. Jag började gå till kurator och psykolog pga honom. Jag har haft sömnlösa nätter då jag har oroat mig för honom. Ibland har oron eller hans sätt att svika mig varit så stor att jag bara ha velat kräkas. Jag vill bara att han ska veta hur hans sätt att ha ett förhållande har påverkat mig. Men jag har varit för snäll och är det fortfarande och jag låtsats som ingenting. Allt känns så hopplöst och jag är så ledsen över att sakna honom. Ibland känns det fortfarande som att jag har fel, att allt detta är mitt fel trots allt
