Hem > Forum > Hopplöshet > Felaktigt beslut – Livet är kört
Felaktigt beslut – Livet är kört
-
Hej!
Kanske nån läser, vad vet jag, kanske jag skriver bara för att skriva ner.
Ser inte ljus i tunneln, har extremt ångest, känner att allt faller samman nu.
Bara mina barn som hindrar mig att ta sista steget. Men jag vet ju inte hur jag skulle komma ur min situation annars.
När hyresvärden sa upp oss, bestämde vi att köpa hus i byn för att barnen ska kunna fortsätta i den trygga miljö vi har här. Fanns inget att hyra så vi hade varit tvungna att flytta.
Och nu då, alla sparade pengar borta, all lön för banken och för att drifta hus. Uppvärmning strular men har inte råd att reparera…ingen mer lån. Arbetsgivaren medger inte extrajobb…
Ångrar så i helvete, det äter upp mig. En så stor skuldkänsla… har knappt sovit i två veckor nu. Varit på psykakuten, men där kan/vill man inte hjälpa, förutom med Lergigan…Vårdcentralen återkommer…
Att sälja huset nu går inte heller, då går vi minus. Sitter fast.
Skuldsatt för livet, alldrig ovan vattnet igen.
Hopplös och förtvivlad.
Hej hej!
Det låter tufft.
Har du kollat om du och/eller din partner/make/maka kan jobba extra på något annat jobb? Man får väl jobba på ett extrajobb om det inte är en konkurrerande verksamhet?
Olive Hojoco TrådstartarenHej och tack för svaret.
Min sambo jobbar redan 50+tim/veckan, så det lär inte kunna bli mer.
Min arbetsgivare vill inte acceptera bisyssla, oavsett om det är konkurrensbisyssla eller inte (offentlig anställd, gäller även förtroendeskadliga och arbetshindrande bisysslor).
Sen ska vi ju ta hand om barnen också. Har ingen familj/inga släktningar som stöd.
Så vet i dagsläget inte hur vi ska få ihop ekonomin…och fortsatt liv öht.
Och är så trött, orkar knappt mer.
Men tack återigen för din respons.
Hej! Kanske nån läser, vad vet jag, kanske jag skriver bara för att skriva ner. Ser inte ljus i tunneln, har extremt ångest, känner att allt faller samman nu. Bara mina barn som hindrar mig att ta sista steget. Men jag vet ju inte hur jag skulle komma ur min situation annars. När hyresvärden sa upp oss, bestämde vi att köpa hus i byn för att barnen ska kunna fortsätta i den trygga miljö vi har här. Fanns inget att hyra så vi hade varit tvungna att flytta. Och nu då, alla sparade pengar borta, all lön för banken och för att drifta hus. Uppvärmning strular men har inte råd att reparera…ingen mer lån. Arbetsgivaren medger inte extrajobb… Ångrar så i helvete, det äter upp mig. En så stor skuldkänsla… har knappt sovit i två veckor nu. Varit på psykakuten, men där kan/vill man inte hjälpa, förutom med Lergigan…Vårdcentralen återkommer… Att sälja huset nu går inte heller, då går vi minus. Sitter fast. Skuldsatt för livet, alldrig ovan vattnet igen. Hopplös och förtvivlad.
Låter som en jättetuff situation, det där med bisysslor kommer nog att bli ett problem i framtiden, då huvudarbetsgivaren har ansvaret enligt det nya arbetstidsdirektivet (EUs arbetstidsdirektiv) som från starten av oktober gäller som lag i Sverige. Du har säkert hört om brandmän som inte får jobba dygn. Det är från och med nu huvudarbetsgivarens ansvar att tillse att arbetstagaren har minst 11 timmars dygnsvila och 48 timmars veckovila. En besvärlig lagstiftning så som sagt det gäller inte längre bara konkurrerande verksamhet. Sedan är det ju så konstigt med psykakuten där verkar det som att dom vaktar “porten” till psykiatrivård, Lergigan är ju inte mycket att komma med, hoppas vårdcentralen kan hjälpa dig bättre även om det psykiska måendet bara är toppen på isberget för dig, du behöver ju hjälp med att få boende och ekonomi att blir en lösning på. Beroende på var du bor så kan vårdcentralen vara ett bättre alternativ dom kan remitera vidare till psykiatrin. Tyvärr är psykvården urdålig idag, när jag insjuknade i depression fick jag komma till öppenpsykvården efter inläggningstillfälle, dit hade jag 1 mil, sedan la dom ner den mottagningen, fick byta till en öppenpsykmottagning 5 mil bort….nu är den nedlagd också så närmaste öppenpsyk ligger på sjukhuset 6 mil bort, det kallar inte jag öppenvård i någorlunda tätbebyggt område. Innan nedläggningen blev jag remiterad till vårdcentralen och det har fungerat bra nu i 4 år, så som sagt vårdcentralen behöver inte bli något sämre alternativ, där finns läkare, psyksjuksköterska, psykolog. Jag känner som sagt för dig, hoppas det vänder, det måste det ju bli….
Olive Hojoco TrådstartarenTack även dig, Purple Pyteqi.
Ja, det med extrajobb kommer inte fungera framöver, tyvärr.
Men det viktigaste är nog att få hjälp men min psykiska hälsa. Om inte den funkar, funkar ju inte heller jobbet och ekonomin. Men samtidigt, funkar inte ekonomin, lider hälsan. Ett tråkigt beroende nog.
Hoppas på att vården kan hjälpa med medicinering och terapi. För jag behöver hjälp…oavsett var jag får den.
Skönt att det funkar för dig, att du har fått, rätt, hjälp närmare dig.
Och ja, det måste ju vända, är inte långt ifrån att avsluta. Känns bara tyngre och tyngre varje dag. Men väljer att kämpa vidare så långt det går, fast jag inte ser ljus i tunneln än.
Olive Hojoco TrådstartarenMassa frågor som snurrar runt i mitt huvud…
Hur länge ska man kämpa egentligen, hur länge orkar man?
Är det värt att hålla ut, när det inte finns förhoppning om att det blir bättre?
När skuldkänslor och skam sakta men säkert äter upp en.
När döden känns så nära och lockande.
När goda råd man gett till andra inte räcker till för en själv.
Olive Hojoco TrådstartarenDå var jag inne igen, i min egen tråd…för att skriva ner det som ligger tungt på axlarna.
Pratade med jourhavade präst för nån dag sen, träffade diakon idag, men liksom, blir inte av med tankarna.
Hur jag än vrider och vänder, det blir inte bättre.
Ska erkänna att jag drabbats av depressioner under hela mitt liv egentligen, men inte jämnt, typ som i vågor, upp och ner med humöret.
Och det där beslutet med enorma konsekvenser trigger nog igång depressionen och ångesten rejält nu.
Och då kommer även större, typ existensiella frågor in…
Vad är det som gör att man inte ger upp, när livet känns som mörkrast?
När lidandet känns ofrånkomligt och känslor kommer igen och igen?
När tankar tar över och ångesten tar allt liv?
Tunga tankar nog, men hur i helvete hamnade jag där jag är nu och varför…
Javisst, bita ihopp, så länge det går, men när man känner att man hamnat längst ner i hålet där inget hopp finns, hur länge är länge då?
Fy satan vilket lidande. Dock verkar du ha en familj du älskar, det kanske kan ge dig kraft?
Olive Hojoco TrådstartarenÄlskade familjen ger kraft, absolut, annars hade jag nog inte orkat så länge. Och det är värt att kämpa, javisst, men döden lockar…
En dag i taget kör jag numera, för tittar jag längre fram blir det inte ljusare tyvärr.
Fick hjälp med en psykolog på vårdcentralen, även läkarkontakt, och det ska dessutom göras en utredning kring möjlig pipolär sjukdom. Får se.
Det löser ju inte det ekonomiska, men kanske hjälper att få ett stabilt fungerande grundmående, vad vet jag.
Tunga frågor, tack alla som orkat läsa.
hej!
Nej ge inte upp!
Jag har varit där ni är!!
Jag sökte jobb och hamnade på fel arbetsplats.
Elpriset skenade.
Mitt x lämnade mig för en annan man,
ok…
Det var ett helvete….jag hade nästan 50000 i elräkningar på 6 månader.
Vad har ni för …..ägodelar (du skall inte skriva här)!!
Jag kontaktade soc. ekonomisk hjälp, och faktum är att under den perioden så kanske jag hade kunnat få hjälp. (om det nu inte var för att jag ägde 2 bilar (1 skrot) och en traktor.) Det märkliga var att grannen tyckte synd om mig och skänkte ved ….som var mycket mer värt än bilarna tillsammans….men det brydde sig inte soc om…..
sedan huset,,,,Vad är planen?skall ni renovera eller?..Man kan ju stänga av ett rum och måla o göra fint …lite itaget.
Jag skulle på allvar se att ekonomin äter upp en,!!! det är inte att leka med….för min del ledde det till skilsmässa……jag kände sådan hopplöshet så jag visste inte hur jag skulle göra…en dag kom inbetalningen på 10000…..från Eon….
Banken borde också kunna gå med på att att lägga om lånen….
Det som händer här i detta land just nu är fördjävligt…tex så får många pensionärer som jobbat och sparat gå från sina hem pga elpriserna…..
skickar kraft till er!!!
Olive Hojoco TrådstartarenTack för ditt svar Surypo!
Det var ju tråkigt med skilsmässan, och ja, ekonomiska beskymmer lär ju inte underlätta i ett förhållande.
Så långt har det inte kommit hos oss, men men.
Har inte mycket att sälja…förutom huset, men marknaden är död nu på lite längre sikt. Socen kommer inte hjälpa, för vi båda jobbar.
Tråkigt, verkligen, hur folk tvingas antigen in i skulder, för att ha ett boende, och värme i huset eller till slut är tvungna att sälja för driftkostnader exploderar.
Värmesystemet fungerar igen, efter dyr reparation…på kredit…
Skulle gärna vilja renovera, men det saknas pengar.
När jag tänker efter var det ju nästan klart från början, att det blir en enorm belastning, men när jag var i fart, då syndes inte alla risker m.m., var bara skönt att kunna äga (alltså förvalta åt banken) och erbjuda barn ett tryggt hem. Nu är det värsta mardröm…
Tja, vad ska jag säga, hoppas på tur nån gång, det måste ju vända…
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.