Hem > Forum > Hopplöshet > Får aldrig upprättelse

Får aldrig upprättelse

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Det var en sjukgymnast som smög fram till mig på gymmet och sa så ingen annan skulle höra: du är så smal hur mår du? Hon jobbade i föreningen jag var med i och jag kände att hon förminskade mig och att hon visste minsann bäst, när hon sa det. Jag låg nämligen på normal bmi och mådde jätte bra. Jag kunde inte acceptera hur någon kunde basera mående på utseende och blev vansinnig. Det slutade med att föreningen stängde ute mig. Jag kommer aldrig få upprättelse från föreningen att det hon sa var fel och alla vände mig ryggen. Hur ska jag hantera detta? Alla i föreningen tycker säkert det var ur all välmening men enligt mig kommenterar man aldrig andras utseende. Jag har kämpat för att få komma tillbaka men inget händer.

    Jag skulle själv kunnat sagt det där…jag vet så många som säger att ingen sa något, ingen ville lägga sig i…för oftast är det så att ingen säger något. Och det är inte alltid bäst att vara tyst om andras utseende. Jag menar inte att just du skulle ha anorexi eller början till att få det. Men många har det och det ingår i sjukdomen att man inte själv ser hur smal man är. Många blir kränkta när man säger något, men å andra sidan finns det dom som önskade att fler sa något och inte låtsades som ingenting. Det är en sååå svår balansgång!  Jag vet inte hur smal du är, men du skriver att du har ett normalt bmi. Det kan ändå vara så att du ser smalare ut. Och att sjukgymnasten var orolig för att du kommer att bli sjuk.Men att det pga att du anser att man inte kommenterar andras utseende, ledde till en konflikt. Och att det är därför du inte får vara kvar. Utseende är väldigt känsligt för många, men i detta fall kanske det inte handlade om enbart utseende, utan en oro för din kropp och välmående.Många tränar för mkt i tron att de gör något väldigt bra för sin kropp. Men ibland är det för mkt och då sliter det på kropp och psyket.Och många har ortorexi  och anorexi så misstanken om det kan vara orsaken till att sjuk gymnasten sa till. Hon kan ha stött på fall tidigare där någon blivit sjuk, som var smal och tränade mycket. Men för dig kanske känslan var ungefär som att ”du är smal så du får inte vara här.” Eller att du kände att du gjorde rätt, att du har normal bmi osv, och då kan det kännas som en kränkning, att du utpekades. Tråkigt att du känner så. Hoppas du kan komma vidare även om du inte får upprättelse därifrån!

    Trådstartaren

    Jag kände att jag hittat en diet som passade mig och tränade inte överdrivet 15 min löpband dagligen och hade aldrig mått bättre. Så det kändes som hon ville förstöra….. Det påverkade mig så mycket att jag slutade med min diet….. Detta var två och ett halvt år sedan och plågar mig fortfarande….. Jag saknar det livet, nu äter jag jätte onyttigt och har inget självförtroende. Jag är helt knäckt av hur människor beter sig och vill helst vara själv eller med pojkvännen. Så visst fick jag nya erfarenheter, inte överagera och att folk säger dumma saker….. Så jag vet inte om hon räddade mig eller stjälpte för mig? Det är väll det jag funderar på. Vad tror du? Tack! Kanske kan jag hitta en bra diet igen eftersom jag trivdes med det.

    Trådstartaren

    Eftersom jag hade anorexi i tonåren och nu är 40 blev jag livrädd att få det igen. Därför jag ändrade kosten efter hennes kommentar. När dieten eg bara var inga enummer, inget socker.

    Vad tråkigt! Jag känner igen det att påverkas av andra människor. Trots att jag inte vill så hamnar jag oxå snett och hittar inte min egen kompass, bara för att folk har intalat mig saker. Det är svårt att lita på sitt eget omdöme, särskilt då jag ofta sneglar på vad andra gör, jag tror jämt andra har svaren på allt, att de mår bättre än mig för att de gör rätt saker och jag fel, de kan mer än mig osv..Jag är mkt antingen eller, jag gick oxå på en diet ett tag som jag trivdes med och så var det en bekant som sa att jag inte behövde gå ner i vikt, inte en utan flera ggr, och då tappade jag motivationen och började oxå äta skräpmat, godis och kaffebröd varje dag. Det var lättare att träffa denna bekant om jag levde ungefär som han gjorde. Många problem försvann när jag gjorde det. Men samtidigt mådde jag inte riktigt bra av det jag åt och när jag inte tillät mig träna så som jag behövde. Och att jag inte gick ner de kilona jag ville, det var inget extremt alls, det handlade om att jag ville ner till ett bmi på 20,5 Så jag slutade att umgås mer och mer med den personen, för att kunna hitta mig själv igen.Tråkigt att det ska behöva bara så. Även på flera jobb jag haft har folk klagat på min lunch, och då mår jag skit och orkar inte äta tillsammans med kolleger. Jag har svårt att hitta tillbaka till bra mat vanor just nu. Jag tycker du ska lita på dig själv nu. Känn efter vad som är bra för dig! Vad bra att du har pojkvännen!

    Trådstartaren

    Exakt så! Vad bra skrivet! Man får  förändra lite lagom, ett nyttigt mål per dag….. Byta ut ngt etc…. Tänka vad man gillar och mår bra av!

    Jag förstår, extra jobbigt för att du haft anorexi oxå! Tack snälla du. Idag skulle jag vara glad för ett bmi på 22,5  få se om jag kommer klara det i år med lite bättre kost och mer motion, åtminstone 3 ggr i veckan.Är över 50 så kommer ändå inte se ut som när jag var ung och trivs faktiskt med lite mer vikt än när jag var yngre. Kram till dig 😘

    Trådstartaren

    Viktigast är att man trivs kram 😘

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.