Hem > Forum > Hopplöshet > Ett liv som inte är värt att leva

Ett liv som inte är värt att leva

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hur…

    Vad är meningen med att leva, när livet inte är värt att leva?

    Ensamheten, ingen som ser en  ingen som behöver en. Människovärdet är förbrukat. En oönskad varelse på denna jord. Hälsa och ekonomi omöjliggör att hitta glädje eller betydelse. Blir bara en belastning på andra och på samhället, utan möjlighet att kunna förändra min egen situation.

    En förbrukad människospillra som ingen vill ha.

    Suicide is painless, går på repeat. En fin och lockande låt. Mycket klokhet i den…

     

     

    Känns som att du talar för mig, spiller min hjärna. Jag vet inte heller vägen ut från detta elände, men jag tror och hoppas att det finns något mer för oss.

    Du är bättre på att sätta ord på dina känslor än mig, och jag tror att om jag hade någon som dig i mitt liv hade jag känt mig så välsignad och förstådd. Du är verkligen inte ensam. Ge inte upp. Sök och ta emot hjälpen som finns 🩷

    Jag bryr mig trots att vi båda är anonyma. Och jag tror att många bryr sig om dig även om hjärnan inte vet om det och säger annorlunda. MÅNGA <b>förstår dig</b> och känner samma elände som du och jag känner. Ta hand om dig ❤️ Det finns ljus i mörkret, det kan jag lova.

    Suicide is painless är en låt bara. Det är en bedrift att lyckas på riktigt. Tror du inte jag vaknar upp igen efter två dygn som en kokt rabarber typ.

    En annan gång gjorde jag det ”livsfarliga”. Vaknar naturligtvis upp genomfrusen dagen efter och spyr upp spriten och bränner sönder halsen av spriten så jag knappt kan svälja på två-tre dagar.

     

    • Detta svar redigerades för 2 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    Kan ibland förstå att jag inte är ensam om dessa känslor. Tack för bekräftelsen🙏  Det blir ju så att man drar sig undan och blir “osynlig”. Inte för att det är det man önskar, tvärtom så längtar man efter samhörighet och mänskilg kontakt. Men när självkänslan och människovärdet sjunker vill man inte uppleva att jag är en belastning eller någon oönskad varelse. Då är det bättre att inte störa någon annan och förstöra deras dag bara genom att visa att jag finns till.

    Stänger min dörr, drar ner persiennen och blir den osynlige betraktaren som iakttar världen och livet som fortgår för de andra, men som aldrig var menat för mig.

    Hade psykvården fungerar skulle varken du , jag eller någon annan sitta här inlåsta i våra huvuden och känna livet som en belastning.

    Jag tror min akilleshäl är ständig kritik hemifrån. Allt jag var eller gjorde kritiserades ocensurerat och utan eftertanke. Nu som 50-plussare ser jag mig själv fortfarande som en misslyckad man och kritiserar mig själv automatiskt i det fördolda. Jag jobbar skiten ur mig men ändå är jag osäker på min prestation. Generellt ger ”normala” människor inte feedback på prestation för de behöver ingen bekräftelse själva av andra.

    Just nu funkar inte positivt tänkande och jag känner som du, att jag är en onödig varelse som mest tär på andras vardag.
    Jag vet ju att det inte är sant men de inpräglade känslorna tränger undan förnuftet. Kvar står en flamsande idiot och försöker integrera i gruppen. Vissa lirar jag med men majoriteten är besvärade av min osäkerhet. Fan vad jag längtar bort från allt just nu.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.