Jag vet egentligen inte om det här är rätt forum. Måste börja någonstans för mig men främst mina barns skull.
separerade från barnens pappa för 9 år sen.
vi hade det väldigt tufft de sista åren då jag blev sjuk, opererades för hjärntumör och fick sen en bakteriell hjärnhinneinflammation vilket lett till epilepsi.
vår relation var nog slut innan sjukdom men vi hjälptes åt igenom för barnens skull.
åren har gått, mina barn är nu tonåringar.På något sätt har vi nog kommit varandra närmre än ”normala förälder/tonårsrelationer” Vad vet jag, känner ju bara till min egen.
Vi har det svårt ekonomiskt. Hur jag än försöker så orkar inte min hjärna hitta en anställning som fungerar.
Barnens far är omgift med en väldigt framgångsrik företagare och han har också ett högavlönat jobb.Jag unnar dom verkligen det.
Jag försöker kompensera bristen på det materiella genom att göra våran lägenhet så fin jag kan med små medel, sådant som tonåringar går helt förbi.
De sista månaderna har jag blivit mer och mer deprimerad. Har en tidigare diagnos med posttraumatisk stress efter ett övergrepp som tonåring. Jag har kämpat mot så mycket i så många år . Nu orkar jag inte . Inget känns viktigt längre. Epilepsin gör mig så fruktansvärt hjärntrött.
Mitt ex säger att vi ska dela på alla kostnader. Jag är för stolt för att be om annat.
Jag har ingen att prata med, vänner har alla förhållanden och sina liv. Mina föräldrar för gamla.
Jag har sen ett tag börjat känna att allt skulle vara bättre utan mig. Känner mig så fruktansvärt hemsk och egoistisk då jag faktiskt fått överleva en hjärntumör och framförallt har två underbara barn. Men hittar ingen ork, ingen glädje…
Hur hittar jag tillbaka? Jag vill ju leva utan att känna att jag bara inte vill finnas mer
