Återigen har min ångest förstört en kärleksrelation. Hade en fantastisk kvinna som motiverade mig, fick mig känna mig som en bra människa. För henne började jag så sakta ändra mitt liv. Drömmar kom åter och allt kändes möjligt med henne vid min sida.
Så förstördes allt. För min oro att förlora henne. En tid av avstånd mellan oss gjorde att min ångest tog över. Jag var besvärlig mot henne.
Har haft några kämpiga år, bara försökt överleva. Fick en chans men förstörde den. Jag hade bara henne. Inga andra vänner eller relationer förutom föräldrar och syskon.
Dom är såklart värda mycket o försöker hjälpa mig. Men inget dom gör kan hjälpa mig. Det enda jag vill är att komma hem till någon. En flickvän. Utan den sortens nära relation lever jag inte. Desperat kan tyckas. Patetisk kanske. Jag saknar att arbeta tillsammans för något. Drömma tillsammans.
Men göra allt sånt som ensam är lönlöst. Som ensam kan jag lika gärna vara fattig, sitta hemma o sova bort dagarna. Som ensam vill jag inte leva. Ingenting är värt något då. Allt hopp är borta om att få leva i tvåsamhet. Jag är för usel.
