som rubriken säger, har det alltid varit så. Fram till en bruten fot o infektion på det (även då med ambulans). Hon vill inte sova här mer. Hennes lillasyster som var med, är här som vanligt. Vi ses o umgås som vanligt, men framåt kvällen vill hon till mamma, så jag skjutsar henne.
Hennes mamma har jag inga onda tankar om, tvärtom, men känner ibland hon subventionerar läget. Känner mig hjälplös, o faktiskt tappat all livslust o hamnat i dödslängtan, vilket är enormt galet….då ena dottern är här o älskar vara här. Men har bara ett halvt hjärta. Kan lika gärna dö Nu som sen. Hur tar man sig ur negativa tänket o hur löser man situationen? Ja jag har mycket leva för…men känslan…är inge kul…vill ju bara ha båda döttrar hemma som vanligt.