Jag klarar inte detta mer. Denna grop. Allt jag ville var att leva igen, att ha ett meningsfullt liv med människorna omkring mig.
Allt jag ville var att älska, ge och skapa meningsfulla minnen och stunder.
Jag vet inte vart det började. Men dessa överanalyserande negativa tankar har fört ner mig I ett mörkt svart hål. Och jag drar ner alla som kommer I närheten av mig. Inte medvetet, men det är så fruktansvärt plågsamt att Infinna mig I det här hjälplösa ensamma mörkret varje sekund av varje dag. Och bara se på hur livet händer omkring mig.
Jag minns en tid då jag kunde se en film utan problem. Det var ingen stor grej. Ta en promenad, prata I telefon med en vän. Skriva dagbok och det kändes faktiskt som att det var jag som skrev. Jag minns en tid då jag kunde vakna upp och äta frukost och det var en ny dag, med olika känslor, färger, smaker, upplevelser.
Nu existerar ingenting av det där längre. Varje dag är likadan, min själ är borta och jag är totalt onärvarande. Känner ingenting, inte ens andra människor känns verkliga. Livet känns som en from. Fake.
Jag vet inte hur det blev såhär djupt. Hur jag kunde må så bra och sen föras ner till ett mörker svartare och djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig existerar.
Jag känner mig helt desperat efter hjälp men jag litar inte på mig själv då mitt synsätt är förvirrat och förvrängt. Terrorn av att vakna upp varje morgon I detta, inte veta vem jag tittar på i spegeln. Inte kunna öppna upp mig för någon, inte ens mig själv. Inte ta in någon heller, allt är blockerat av detta själsdödande, strypande mörker.
Hur kan detta vara sant? Hur kan det bli såhär? Jag vill ju bara leva igen.
