Det kanske är värt att pröva

Jag har sett igenom många forum inlägg här ikväll och tänkte försöka göra ett eget inlägg och se om det hjälper min situation något. Det är inte så att jag väntar mig mirakel och allting är perfekt och underbart imorgon men jag kanske känner mig lättare iaf.  Ber om ursäkt för många särskrivningar och gramatik fel men man kan inte vara bäst i världen på allt. Passar det inte ber jag om ursäkt och min tråd får gärna tas bort på en gång.

Jag vill börja med att säga att jag på något sätt är imponerad över folk som har skrivit i tidigare forum. Det kanske låter banalt men jag menar det, jag vet själv hur svårt det kan vara att ens säga man är lite ledsen men att utrycka sig så bra har övertygat mig om att ge det en changs.

Jag har skrivit om alla rader nu ca 70ggr om för jag är aldrig nöjd med vad jag skriver. Jag tycker att jag klagar för mycket och säger fel saker, tycker fel saker. Allt jag gör i helhet är fel eller inte bra nog. Allting jag skriver tar emot, det känns så fel.

Jag har en vän sen många år tillbaka, jag skulle våga kalla henne för min närmaste vän. Hon har funnits där för mig i mina yngre år som stöd när jag inte orkat med mig själv. Hon har alltid varit lite till en förebild för hur jag vill se på livet, hur jag vill leva mitt liv. Jag vet att om jag skulle vela prata om saker som är tungt skulle hon ta tid för att lyssna. Jag vet att jag har någon form av betydelse för henne.

Men jag säger aldrig någonting till henne. Jag har mina teater i huvudet om hur jag berättar för henne hur pass mörkt jag ser på livet, vad som plågar mig. Jag ser hur hon lyssnar, avbryter aldrig, klagar aldrig, låter mig få säga saker. Allting är inte löst men ser hur jag kan må bättre av det.

Men när jag försöker i verkligheten klarar jag inte av det, jag klarar inte ens av att skriva ett sms om det. Knappt jag kan skriva om det här ens. Jag tappar fokus och glömmer bort vad jag säger eller vad jag pratar om. Jag känner av bokstavligen hur jag glömmer. Sen vill jag fly jag vill att allt ska glömmas. Jag ångrar att jag ens försökt säga något. Jag tror jag kommer radera min användare efter det här för jag vill inte se vad jag själv ens skriver eller tänker eller gjort. Jag tycker inte det är värt för jag har inte något att klaga över därav får jag inte klaga. Men jag vet något inte stämmer då alla andra människor får klaga, även precis det jag klagar på om sig själva, men inte mot mig själv. Kanske en släng av narcism. Men jag vill inte klaga.

 

[Green Jolala]

Anonym skrev:

Jag har sett igenom många forum inlägg här ikväll och tänkte försöka göra ett eget inlägg och se om det hjälper min situation något. Det är inte så att jag väntar mig mirakel och allting är perfekt och underbart imorgon men jag kanske känner mig lättare iaf. Ber om ursäkt för många särskrivningar och gramatik fel men man kan inte vara bäst i världen på allt. Passar det inte ber jag om ursäkt och min tråd får gärna tas bort på en gång. Jag vill börja med att säga att jag på något sätt är imponerad över folk som har skrivit i tidigare forum. Det kanske låter banalt men jag menar det, jag vet själv hur svårt det kan vara att ens säga man är lite ledsen men att utrycka sig så bra har övertygat mig om att ge det en changs. Jag har skrivit om alla rader nu ca 70ggr om för jag är aldrig nöjd med vad jag skriver. Jag tycker att jag klagar för mycket och säger fel saker, tycker fel saker. Allt jag gör i helhet är fel eller inte bra nog. Allting jag skriver tar emot, det känns så fel. Jag har en vän sen många år tillbaka, jag skulle våga kalla henne för min närmaste vän. Hon har funnits där för mig i mina yngre år som stöd när jag inte orkat med mig själv. Hon har alltid varit lite till en förebild för hur jag vill se på livet, hur jag vill leva mitt liv. Jag vet att om jag skulle vela prata om saker som är tungt skulle hon ta tid för att lyssna. Jag vet att jag har någon form av betydelse för henne. Men jag säger aldrig någonting till henne. Jag har mina teater i huvudet om hur jag berättar för henne hur pass mörkt jag ser på livet, vad som plågar mig. Jag ser hur hon lyssnar, avbryter aldrig, klagar aldrig, låter mig få säga saker. Allting är inte löst men ser hur jag kan må bättre av det. Men när jag försöker i verkligheten klarar jag inte av det, jag klarar inte ens av att skriva ett sms om det. Knappt jag kan skriva om det här ens. Jag tappar fokus och glömmer bort vad jag säger eller vad jag pratar om. Jag känner av bokstavligen hur jag glömmer. Sen vill jag fly jag vill att allt ska glömmas. Jag ångrar att jag ens försökt säga något. Jag tror jag kommer radera min användare efter det här för jag vill inte se vad jag själv ens skriver eller tänker eller gjort. Jag tycker inte det är värt för jag har inte något att klaga över därav får jag inte klaga. Men jag vet något inte stämmer då alla andra människor får klaga, även precis det jag klagar på om sig själva, men inte mot mig själv. Kanske en släng av narcism. Men jag vill inte klaga.

 

Du verkar väldigt hård mot dig själv. Jag tycker du har varit väldigt modig som vågat publicera detta. Att känna så som du gör är okej. Det är inte lätt alltid. Men att du ändå på nåt sätt får ur dig denna text kanske gör något gott för dig?

Ibland är det okej att klaga. Skulle vi vara tysta så händer ju ingenting. Då stannar diskussioner upp och människor går in i sig själva. Jag tror att det är bra att du uttrycker dina känslor. De behöver komma upp till ytan.

Att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Du har något som du behöver ta tag i…

Jag förstår vad du menar! Det där med att öppna upp sig är allt annat än enkelt. Kan även känna igen mig i att börja formulera ett sms till en kompis som är ganska sårbart och sedan känna att herregud jag kan inte skicka det här, det är ett för känsligt innehåll. Håller med om att skriva och läsa på såna här forum faktiskt kan hjälpa en oerhört mycket framåt. Ibland kan jag känna att ju ärligare man är, desto mer hjälp får man, tänker då inte på responsen utan på att det kan vara så skönt att bara sätta något i ord och som andra kan läsa. Liksom att dela sina innersta tankar. Själv är jag uppvuxen med mycket fasadbeteenden i min ursprungsfamilj och att man absolut inte fick klaga och så, därför tror jag också på att hela tiden utmana sig själv där och våga lite i taget <3 Du är bra som tagit klivet här!! <3 Blev glad av att läsa om din fina kompis också, håll fast vid henne!