Hem > Forum > Hopplöshet > Det finns inte längre något hopp

Det finns inte längre något hopp

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Det känns som att mitt liv är över. Jag har anorexi och autism. Autismdiagnosen fick jag sent i livet, för ett drygt år sedan när jag var 31. Jag har gått i en ätstörningsbehandling i tio månader, dagvård, vilket innebär att jag varit på kliniken varje dag i tio månader. Jag förbättrades i ätstörningen, den första behandlaren jag hade gav mig hopp om att det skulle gå den här gången. Efter sjutton års kämpande med ätstörningen såg jag äntligen lite ljus. Nu visste vi att mina grundläggande svårigheter berodde på autism, att det var därför inget tidigare fungerat. Men stödet från psykiatrin kring autismen kom aldrig. Kötider. Vårdgivare som inte kommunicerar med varandra. System som inte fungerar. Allt blev för tungt vilket ledde till ett självmordsförsök i början på december. Efter det var jag inte välkommen tillbaka till ätstörningskliniken. Och psykiatrin jobbar så långsamt att jag just nu bara är hemma ensam. Kämpar mot ångesten och svälter igen. Det finns inga fler alternativ för mig inom ätstörningsvården. Det här var sista chansen. Om jag kan hålla självmordstankarna i schack kommer jag kanske kunna leva några månader till. Beroende på hur länge kroppen orkar på minimal näring och hur lång tid det tar innan jag återigen slutar äta fullständigt. Jag önskar att jag inte hade fått det där hoppet. Det gör så fruktansvärt ont när det bara krossas.

    Om sjukvården ger upp, har jag rätt att göra detsamma?

    Det känns som att mitt liv är över. Jag har anorexi och autism. Autismdiagnosen fick jag sent i livet, för ett drygt år sedan när jag var 31. Jag har gått i en ätstörningsbehandling i tio månader, dagvård, vilket innebär att jag varit på kliniken varje dag i tio månader. Jag förbättrades i ätstörningen, den första behandlaren jag hade gav mig hopp om att det skulle gå den här gången. Efter sjutton års kämpande med ätstörningen såg jag äntligen lite ljus. Nu visste vi att mina grundläggande svårigheter berodde på autism, att det var därför inget tidigare fungerat. Men stödet från psykiatrin kring autismen kom aldrig. Kötider. Vårdgivare som inte kommunicerar med varandra. System som inte fungerar. Allt blev för tungt vilket ledde till ett självmordsförsök i början på december. Efter det var jag inte välkommen tillbaka till ätstörningskliniken. Och psykiatrin jobbar så långsamt att jag just nu bara är hemma ensam. Kämpar mot ångesten och svälter igen. Det finns inga fler alternativ för mig inom ätstörningsvården. Det här var sista chansen. Om jag kan hålla självmordstankarna i schack kommer jag kanske kunna leva några månader till. Beroende på hur länge kroppen orkar på minimal näring och hur lång tid det tar innan jag återigen slutar äta fullständigt. Jag önskar att jag inte hade fått det där hoppet. Det gör så fruktansvärt ont när det bara krossas. Om sjukvården ger upp, har jag rätt att göra detsamma?

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag vet precis/exakt hur Du har har det, jag har också ätstörningar.

    * Har Du INGEN som Du kan prata ut med inom Psykiatrivården om dina ätstörningar och självmordstankar?

    * Har Du någon form av vårdkontakter så som t.ex. Psykiatrisk Sjuksköterska eller psykolog eller läkare / överläkare ?

    * Har Du någon kontakt med öppenvårdsmottagning i ditt län/kommun?

    * Du skulle behöva ta kontakt med psykiatrisk akutmottagning om din hälsa och läggas in på en psykiatrisk vårdavd för både ätstörningarna och självmordstankarna?

    (Har själv varit inlagd nyligen på vårdavd och kom hem idag pga mina ätstörningar och självmordstankar, övrigt… Mår fortfarande jättedåligt men äter bättre…)

    Om Du vill ha någon att samtala med så ställer jag upp HÄR, Du får mer en gärna återkomma till mig här på Mind Forumet.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    Kram…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Jag ringde till den neuropsykiatriska mottagning som jag hör till efter självmordsförsöket för att få en snabbare tid, har en tid i januari för förlängning av sjukskrivning. Men de sa bara att de inte hade några tider innan dess. Och den mottagningen har överhuvudtaget inga resurser till samtal. Allt ligger på habiliteringen och dit har det varit kö.

    Jag har varit på akutmottagningen flera ggr för bedömning. Men proböemet är att jag har PTSD orsakat av tidigare inläggningar då jag både varit utsatt för sexuella övergrepp av manliga patienter och en rad tvångsåtgärder från personal. Så jag kommer inte klara en inläggning. Det kommer bara göra allt ännu värre.

    Jag väntar sedan i september på ett SIP-möte (vårdplanering) men ingenting händer.

    Jag har nu blivit kallad till en arbetsterapeut på habiliteringen i slutet på januari. Jag vet att det är ett steg. Men det känns som att det kommer för sent nu när jag är utkastad från ätstörningsvården. De förstår inte att allt hör ihop. Jag är en människa och behöver parallell hjälp med både ätstörning och autism. Man kan inte ta en sak i taget. Men det verkar vara omöjligt åtminstone i mitt landsting.

    Jag ringde till den neuropsykiatriska mottagning som jag hör till efter självmordsförsöket för att få en snabbare tid, har en tid i januari för förlängning av sjukskrivning. Men de sa bara att de inte hade några tider innan dess. Och den mottagningen har överhuvudtaget inga resurser till samtal. Allt ligger på habiliteringen och dit har det varit kö. Jag har varit på akutmottagningen flera ggr för bedömning. Men proböemet är att jag har PTSD orsakat av tidigare inläggningar då jag både varit utsatt för sexuella övergrepp av manliga patienter och en rad tvångsåtgärder från personal. Så jag kommer inte klara en inläggning. Det kommer bara göra allt ännu värre. Jag väntar sedan i september på ett SIP-möte (vårdplanering) men ingenting händer. Jag har nu blivit kallad till en arbetsterapeut på habiliteringen i slutet på januari. Jag vet att det är ett steg. Men det känns som att det kommer för sent nu när jag är utkastad från ätstörningsvården. De förstår inte att allt hör ihop. Jag är en människa och behöver parallell hjälp med både ätstörning och autism. Man kan inte ta en sak i taget. Men det verkar vara omöjligt åtminstone i mitt landsting.

    God e.m här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Vilket landsting handlar det om, om Du vill avslöja det, det får Du själv avgöra ?

    * Det är under All kritik det du har varit med om inom Psykiatrinvården fast inlagd på vårdavdelningar, slutenvården. Har Du vågat anmäla detta till Patientnämnden i ditt län/kommun?

    * Är det IGEN inom Öppenvårdsmottagningen inom Psykiatrivården som Du kan prata ut med om hur Du känner om att man inte kan förstå dig att ”autism” och ”ätstörningar” hänger ihop för dig?

    * Om Du inte får någon som ”lyssnar” på dig skulle Du kunna fråga efter att prata med enhetschefen på öppenvårdsmottagningen om hur du känner dig behandlad och att man har rätten att byta till andra vårdpersonal inom Psykiatrivården på Öppenvårdsmottagningen.

    På återseende…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.