Det är så nära döden

När vet man att man har nått sin absoluta gräns?

Jag lever dåligt och känner att tiden rinner ut. Har duktigt förstört mycket i mitt liv och känner att det inte finns något kvar att leva för.

Jag har gjort förändringar, väntat ut osv. Men jag ser inte alls, hur saker skulle kunna vända.

Jag vill inte lida längre. Jag vill inte vara kvar längre.

Nästan hela mitt liv har varit enormt dåligt. Jag har inte ens några diagnoser? Ingenting som förklarar det här!

Jag har haft en taskig barndom, återkommande svek från vuxenvärlden, tillitsproblem och alldeles för stor ensamhet. That’s that. Man kan inte diagnosticera livets elakheter.

Hur fan ändrar man på livet?

Jag vill inte vara med längre, är så färdig med det här.

[Red Menive]

Jag känner igen mig i att känna så!  Väntat ut och försökt förändra mitt liv. Men samma problem uppstår hela tiden, olika hinder som inte tar mig framåt.

En känsla av hopplöshet hela tiden.

Önskar att det var lättare att kunna få dö…

Det är ju helt fruktansvärt att vi är så många som känner så. Var har det gått fel? Måste ju vara ett “systemfel” i samhället på något vis, tänker jag. Och vad ska man göra?

Det är så hemskt att hela tiden sätta sitt hopp till något längre fram. Till slut har man gjort det i för många år, och drar den farliga slutsatsen om att det faktiskt aldrig blev bra. Hur länge till ska man hålla ut?

Känner med dig, verkligen. Och försöker göra ett sista slags försök att ändra saker, men vet inte hur. Vill inte heller vara kvar längre.

[Red Menive]

Hur mår du idag?

20 % ljus. Så en glimt av något bra just idag, och igår.

Men krockar också rejält med övriga måendet och situationen.

Jag fattar att man inte kan gå från 0 till ett 100 % ljust liv. Att det går stegvis.

Men det är nästan som att få in starkt ljus i ett mörkt rum, det känns ju obekvämt.

Haha, well. Försöker vara glad för att åtminstone något är lite bra just nu.

Hur mår du?