Den totala meningslösheten

[Olive Decire]

Hej

Vet inte varför jag skriver detta men kommer iväg när jag fyllde 13 och gick ut på baksidan av vårat hem o tog upp grus i handen och lät dem rinna genom mina fingrar samtidigt som tanken slog mig. Livet är totalt meningslöst. Alltid haft det svarta med mig, aldrig upplevt riktig mening i livet. Jag kommer aldrig ta mitt liv, men det är endast för att mina barn inte skall behöva gå igenom  att deras pappa avslutade sitt liv. Utåt ler jag, skämtar, jobbar hårt, tränar och är en bra sambo, o någorlunda bra pappa hoppas jag . Men inne i mig vet jag att jag är totalt värdelös och att livet inte har någon mening. Tusentals har brottats med samma tankar som mig innan mig. Jag har läst de flesta böcker inom detta ämnet och varit hos otaliga psykologer, men jag det ingen mening. Lever för barnens och min sambos skull. Vet inte vad jag skall få ut av detta men men. Ha d bra därute.

<3 Har också funderat och blivit totalt nedslagen varje gång jag tänkt på avsaknaden av mening i livet.
Jag har dock börjat bli skeptisk till konceptet i sig att vi människor har ett inneboende behov av att känna mening – är det verkligen så? Tänk om det bara är ett kulturellt hittepå? För mig har det blivit lättare att se att man kan agera meningsfullt snarare än att det ska vara ett statiskt tillstånd som man antingen besitter eller inte har. Exempelvis kan det vara meningsskapande att göra gott för andra. Då kan man få en viss känslomässig tillfredsställelse. Eller också att ägna tid med (sina) barn. Handla meningsfullt. Jag tänker att när meningen med livet blir existentiellt så känns det som om varenda människa blir deprimerade? Jag har aldrig träffat en smart person som är rakt igenom lycklig. Det verkar också som att ju mindre man tänker och känner efter och vill hitta ett svar kring hur meningsfull tillvaron är – desto bättre tenderar gemene man också att må?

[Olive Decire]

Hej

Tror tyvärr att det inte finns nån mening, i alla fall för mig,vi föds, om vi har tur förökar oss, för att sedan dö. Det ska som ställer till det är , som du är inne på , är vår förmåga att tänka bortom vardagens bekymmer, att försöka hitta en mening där det inte finns någon, inget ger mig mening , inget ger mig tillfredställelse eller känsla av att ha kul, grejerna jag gör ( leker med barnen , tränar, jobbar osv) är för att slippa tänka, att få tiden att gå, det ger säker många andra något, men det ger mig inget , jag väntar bara på att dö, men jag gör saker vidare enbart för att mina barn skall slippa växa upp o undra varför pappa inte finns. Livet är redan över för mig, syns inte på mig o mina relationer, inget vet om detta, bara jag. Jag hoppas ni därute kan finna mening i att hjälpa andra och er själva vill mest skriva av mig o önska er all lycka i framtiden.

<3 Vet du vad jag tror? Du är extra olycklig just för att du inte öppnar upp hur du mår med dina närstående? För att känna “mening” eller vad man vill kalla det tror jag man behöver ha djupare relationer med vuxna människor där man delar med sig av hela sitt inre – även det mörka och ledsna?
Sedan tror jag inte det finns en enda medlem här som tycker livet är meningsfull. Vi är väl alla mer eller mindre självmordsbenägna och har kämpat hela våra liv också, så det kan man nog utesluta.

[Olive Decire]

Jag har testat detta med att öppna mig för andra, inkl min tjej, alla är förstående men efter ett tag går alla tillbaka till sina liv, inget fel med det, blir rekommenderad att gå till proffs – psykologer, terapeuter, fungerar aldrig, det mörka jag har försvinner inte, blir inte lättare förstt jag delar det, kommer alltid att ha det, skönast för mig vore att avsluta allt o få lugn o ro, men skulle aldrig kunna göra det mot mina barn, kommer ge dom en bra uppväxt, tiden går snabbt, så bara fälla ner kepsen o hänga i ett tag till. Sköt om er om någon läser detta:)