Behöver jag hjälp?

Mitt flickvän av snart 3 år gjorde slut med mej på grund av hennes depression och att hon vill inte känner pressen när hon ska försöka må bättre. Att vi kanske kommer bli tillsammans igen i framtiden är den enda som gör att jag vill leva lite. Efter vi gjorde slut märkte jag hur mycket jag hatade mej själv. Under dem åren jag har levt med mej själv för att jag tänkte hur kan nån så perfekt väljer att va med mej så kan jag inte vara så dåligt. Men nu att det inte där mår jag hemskt. Jag sover 4/5 timmar om dag jag äter bara en gång om dag. Jag vakna ledsen och jag är ledsen hela dag tills jag sover och oavsett vad jag gör det bli inte bättre. När jag mår dåligt eller arg elle jag kan inte ta nåt jag börja slå mej själv men dem senaste 2 dagarna har jag börjat slå mina armar med ett lite skiftnyckel. Det känns som att jag måste göra det till mej själv för att varje dag tror jag att jag har själv fucked up allt jag ville ha. Att det känns som allt är mitt fel. Vi först tönkte göra long distance men vi bråkade för mycket för att jag va så rädd att förlorar henne att till slut gjorde jag det. Jag har pratat til kuratorn, till vänner familj även henne men ändå känner jag att jag fucked allting upp. Jag fortfarande tror att hon blev så här på grund av hur jag var den senaste månader. Jag ångrar varje dag mitt betende och jag kan inte sluta skylla på mej själv. Jag känner nu att jag ba orka inte med livet. Det känns som jag är ba en börda till alla för att dem har deras egna problemer. Och att jag redan hata mej själv ändå känns som vad är poängen ens. Jag vill veta om allt jag mår och känner om det är vanligt och det kommer bara behöver tid eller om jag kommer behöva mer hjälp

 

Jag skriver här på grund av att personen jag älskar mest sa att jag måste också fixa mej själv. Jag vet inte om det här ens gå men jag måste ändå försöka för att på den chans att hon bli bättre och vi ska va tillsammans igen jag kan inte må så hära.

Tack för att ta tid från dina egna liv och problemer för att läsa/hjälpa ett hopplöst person

Jag läser det du skriver och vill bara säga att jag lider med dig! Oavsett om du har gjort misstag eller inte, så förtjänar du självkärlek och självförlåtelse! Har du pratat med din kurator om ditt självskade-beteende? Jag förstår om allt känns hopplöst, men försök så gott du kan med att hålla rutiner. Sov och ät tillräckligt och motionera dagligen. Önskar jag kunde hjälpa dig mer!

Jag tror att både tid och hjälp behövs. Ibland kan ett förhållande stärkas av ett break-up och att man har fått tid ifrån varandra. Försök ta hand om dina känslor, jag förstår att det känns som att världen gått under och inget spelar någon roll längre. Jag förstår att du känner dig enormt ledsen och ångerfull. Det är normalt. Ta hand om dig, gör bra saker för dig själv. Se vad du har lärt dig från förhållandet och jobba på att må bra och så småningom växa som person tack vare alla lärdomar du nu sitter med.

Allt du kan göra är att ge henne tid, och under tiden göra vad som är bäst för dig. Om det är menat att ni ska vara tillsammans så kommer ni finna varandra igen, när tiden är rätt. Fokusera på dig nu. Ta hand om dina känslor. Sök stöd och hjälp. Gör sånt du tycker om.

Den värsta känslan som finns är att veta att om du hade gjort på ett annat sätt (det du vet nu) så hade ni kanske inte gjort slut. Men du hade aldrig kommit fram till det, om ni inte just hade gjort slut. Det är förjävligt, jag vet. Men det är så livet funkar tydligen, man lär sig längs vägen.

Jag lovar att du kommer komma igenom det här. Tills dess finns vi här <3

Vad känns värst just nu? Hur mår du?

Kram!

Hej tack så mycket att ni tog eran tid och svarade. Jag verkligen uppskata det.

Jag fortfarande mår väldigt dåligt känner mej ledsen hela dag och grejer som gjorde mej glad ba gör inte det längre. Värst är känslan av osäkerthet tro jag. Att jag vet det fortfarande finns chans men att jag vill kunna fixa allt jag gjorde fel och allt jag inte gjorde. Att vakna och veta man är nu ensam och att man redan hata sej själv ör det hemskt. Det ba känns som jag orkar inte med livet. Jag fortfarande snacka med henne och dem stunderna är den enda där jag känner inte helt hopplöst. Men aa jag fortfarande har svårt och sova och äta och även om jag försöka göra grejer jag tycker om det känns som det hjälper inte. Även om jag pratar med mina vänner det känns som jag kan va glad för några sekunder men då bli jag ledsen igen

Det är klart, det är en stor sorg du är med om just nu. En förlust av det ni hade och en förlust av en framtid du såg framför dig tillsammans med henne.

Har också jättesvårt med osäkerhet så jag förstår hur du menar. Det kan också kännas läskigt att hoppas, men samtidigt inte våga få upp hoppet för mycket eftersom det inte finns några garantier. Kan tänka mig att det är jättesmärtsamt.

Jag vet att det känns sjukt, men det är så det brukar vara. Du gör helt rätt i att ändå prata med vänner och försöka göra grejer. Det kanske tar flera veckor, men det kommer lätta. Och du är en bra bit på vägen genom det du gör.

Ibland kan man även inte vilja må bättre, för sorgen är det enda man har kvar av personen. Men kom ihåg att om ni blir tillsammans igen i framtiden, så måste det bli ett nytt förhållande. Som det var nu, det höll ju inte. Alltså behöver du försöka att helt och hållet släppa det som är nu också, för att göra plats att arbeta på dig själv, så att du slutligen kanske kan göra plats för någonting nytt tillsammans med henne.

Det här med att du känner att du hatar dig själv och även slår dina armar med en skiftnyckel… Det gör mig lite orolig. Du mår dåligt nu, då förtjänar du inte att må ännu sämre genom att skada dig själv. Hur ser du på det?

Jag vet att det är svårt, men jag känner med dig. Jag har varit där också, som många andra. Även om man känner sig ensammast i världen just där och då. Förlåt för sent svar <3