Att leva med en narcissistisk förälder

[Indigo Kyjuli]

Jag är 19 år och har sedan en vecka tillbaka börjat grundlärarprogrammet på ett universitet. Jag har sett detta val som en bra utmaning för mig och har känt motivation till att bli en bra lärare och har hittills hanterat arbetstakten till bästa förmåga (enligt mig). Jag har alltså känt mig ganska lycklig över allt universitetet kan erbjuda mig.

Men samtidigt så lever jag i samma hus som min pappa, en person som under hela mitt liv suttit press på mig för att göra mig stark och för att se till att jag klarar hård disciplin.

Han har gjort det i form av att tvinga in mig på en jiu jiutsu skola när jag var ungefär 6 år (för att jag skulle vara sysselsatt med någon aktivitet), han har gör det i form av att jag och min syster ska hjälpa honom med matlagning och städning av hushållet (Det förekommer även gånger han själv påstår att det är våran uppgift endast att städa huset, då vi är boende i hans hus och gör det som utbyte för att bo hos honom), han har även satt press på mig genom att han dömt mig för min vikt (han har jämfört mig med min morsa som har haft problem med kost och vikt och har varnat genom att smutskasta morsan och säga att jag inte borde bli lika tjock som henne).

Än idag lagar jag och min syster mat och städar huset (vilket jag vid det här laget har accepterat för länge sedan och erkänt som en sak som vi är skyldiga att göra i vårt hushåll) men de andra två sakerna gällande jiu jiutsu och min vikt är saker som stannat och gett mig vad jag själv skulle identifiera som ”post traumatisk stress” (eller vad man nu kallar det på svenska) och de sakerna är bara två exempel av tusentals handlingar min pappa har orsakat som påverkat mig.

Som liten har folk sagt att jag var en liten energisk unge som folk i princip trodde hade ADHD och jag var aldrig rädd för att tala inför släkt eller främmande människor. Men redan runt ungefär 6 års åldern så uppfattade folk att jag blev mer och mer tystlåten och blyg för att uttrycka mig. Detta var på grund av att min farsa ville alltid se till att tysta mig (jag var för jobbig). Så han började med disciplinen redan där.

Han har alltid sedan dess använt negativt laddade ord som: idiot, dumhuvud, mongo, klant, ungjävel b.l.a när han tycker att jag inte gjort exakt som han sagt. Och han anser att när han säger dessa ord så är det i form av kritik (och enligt pappa så ska alla vara öppna för kritik trots att han själv definitivt inte är det, han är ju narcissist).

Jag har på senare tid känt att min situation är hopplös och detta är trots att min framtid på universitetet sett hyfsat ljus ut. Det är bara det att pappas press har funnits med mig så länge att jag tappat motivationen till att leva i samma hus som han för flera flera år sedan tillbaka.

Det har kommit till punkten där jag skulle vilja begå självmord. För jag har tappat känslan att vara rädd för döden för länge sedan. Jag har snarare sett det som det mer bekväma valet att göra. Men sedan kommer jag till slutsatsen att jag inte kan ta livet av mig. Hela mjn familj skulle bli besviken och sörja och i sin tur kanske få de känslor jag känner överfört till dem (detta skulle jag aldrig vilja orsaka). Men om man nu skulle se det ur perspektivet att göra det bästa för mig och mitt liv, så kommer jag till slutsatsen att jag helst vill dö. Tycker ändå jag har levt och lärt känna underbara människor som jag har haft underbara relationer med.

Allt detta kan jag i grunden säga är orsaken av min pappas handlingar. Jag känner faktiskt att mestadels av denna skuld ligger hos honom, resterande delar av skulden ligger hos mig, som låtit honom psykiskt förstöra mig till det stadiet jag är nu.

 

 

[Indigo Qugimo]

Hej

Om man hela tiden får  höra en massa negativa saker om sej själv,så är det lätt hänt att man till slut börjar tro på dom.Det verkar som om vår hjärna har lättare att tro på negativ än positiv kritik.Det gäller ju att hela tiden försöka intala sej själv att det man får höra inte är sant,även om det kan vara svårt ibland.Det kan också vara svårt att låta bli att skuldbelägga sej själv,även om man på ett rationellt plan inser att man inte alls har nån skuld i det som hänt.Jag tror att man måste gallra bort giftiga relationer  som man har i sitt liv.Det är man skyldig sej själv.Det är ju bättre att omge sej med människor som tillför nåt och som inte bara tar energi och trycker ner,utan lyfter istället.Men man måste nog börja med att vara snäll mot sej själv och tillåta sej själv att tycka att man är bra,att man duger och att man är värd att få ta plats och synas.Om man vill ha respekt av andra,så måste man börja med att respektera sej själv.

Narcissister är ett helvete. Har mildare men liknade uppväxt. Har idag inget som helst självrespekt eller egenvärde.

Det svåra är att konfrontera en narcissist, de lyssnar ju inte på kritik och vet redan att de är så bra de kan bli och behöver inte ändra något. Ta med dig syrran och flytta till att börja med. Han kan sköta disken själv eller hyra in ett hembiträde. Någon ursäkt för att han tryckt ned dig lär du kanske aldrig få så vänta med det tills han är knäckt av er frånvaro.

Jag bara höftar här men blir illa berörd när jag hör vad du lever med nu. Ut med dig fort! Dra utomlands och studera eller något, du bör separera dig från farsan omgående tycker jag.

Du ska inte behöva ta nedsättande ord och handlingar från någon. Jag tror du måste ta professionell hjälp för att:

– få hjälp att identifiera sådant som du bryts ned av direkt

– metoder att sätta gränser

– stärka din självkänsla (generellt stärkande)

En del av det du skriver väcker frågor som gör att jag tror att det finns särskild anledning att reda ut frågorna med en professionell psykolog  Det kommer nog att göra gott

 

Vill också tipsa om denna websida: http://www.narcissism.se

 

 

 

[Indigo Kyjuli]

Indigo Qugimo skrev:

Hej Om man hela tiden får höra en massa negativa saker om sej själv,så är det lätt hänt att man till slut börjar tro på dom.Det verkar som om vår hjärna har lättare att tro på negativ än positiv kritik.Det gäller ju att hela tiden försöka intala sej själv att det man får höra inte är sant,även om det kan vara svårt ibland.Det kan också vara svårt att låta bli att skuldbelägga sej själv,även om man på ett rationellt plan inser att man inte alls har nån skuld i det som hänt.Jag tror att man måste gallra bort giftiga relationer som man har i sitt liv.Det är man skyldig sej själv.Det är ju bättre att omge sej med människor som tillför nåt och som inte bara tar energi och trycker ner,utan lyfter istället.Men man måste nog börja med att vara snäll mot sej själv och tillåta sej själv att tycka att man är bra,att man duger och att man är värd att få ta plats och synas.Om man vill ha respekt av andra,så måste man börja med att respektera sej själv.

Tja! Tack för de bra tipsen och snälla kommentarerna. När jag väll tänker igenom vart problemet ligger så hamnar jag i slutsatsen att det är jag själv som måste bestämma mig för att välja ifall jag vill ta pappas kommentarer eller inte som du nämnde. Det som händer dock ifall jag lägger upp ett scenario i huvudet att jag nu skulle säga ifrån ifall han nu till exempel slänger ur sig kommentarer som:  ”En lärare måste ju fan ha full kunskap om gångertabellen, annars är man ju fan värdelös” är att jag låser mig. Jag kommer på i huvudet att jag helst skulle velat svara på den kommentaren: ”Sorry pappa men när du kommer med sånna negativa kommentarer, så hjälper det mig inte alls. Du hindrar mig från att uppnå mitt mål med din negativa energi.” Men bara den grejen skulle ta så enormt mycket vilja och hjärnkraft att säga. I mitt huvud så skulle den handlingen vara lika med att jag dör. I min hjärna så är det nästan som att jag psykiskt tänker: ”Säger jag detta så dör jag”.

Vid det här laget så känner jag att jag har låtit allt gått för långt och det känns bara som att man pushar igenom för överlevnad. Känns som att jag väntat på att något i mitt liv ska bara hända som gör att mitt liv bara fuckas upp av sig självt. Men ibland så kan jag faktiskt få rejäla gnistor av motivation som gör att jag vill verkligen leva så då vill jag bara pusha framåt och jobba hårt för att jag en dag ska kunna flytta och vara självständig. Men under majoriteten av tiden så känns livet hopplöst 🙁

 

 

[Indigo Kyjuli]

Anonym skrev:

Narcissister är ett helvete. Har mildare men liknade uppväxt. Har idag inget som helst självrespekt eller egenvärde. Det svåra är att konfrontera en narcissist, de lyssnar ju inte på kritik och vet redan att de är så bra de kan bli och behöver inte ändra något. Ta med dig syrran och flytta till att börja med. Han kan sköta disken själv eller hyra in ett hembiträde. Någon ursäkt för att han tryckt ned dig lär du kanske aldrig få så vänta med det tills han är knäckt av er frånvaro. Jag bara höftar här men blir illa berörd när jag hör vad du lever med nu. Ut med dig fort! Dra utomlands och studera eller något, du bör separera dig från farsan omgående tycker jag.

Tja! Tack för dina ord 🙂 Lättar lite att höra att folk förstår och har erfarenheter med folk som har en narcissistisk personlighet.

Jag och min syster skulle gärna vilja flytta till varsitt boende. Men ingen av oss har förutsättningarna för det än. Det är bara konstant varje dag en negativ energi i huset och jag vill oftast bara avlägsna mig till mitt rum. Och jag tycker att det är som en obehaglig känsla för pappa är som konstant på övervakning och undersökning av vad jag har för mig på min privata tid. Han kan efter att jag kommit hem från skolan och bara haft 5 min fritid hemma ropa: ”Vad gör du egentligen?/Vart är du?/Kan du inte komma ner och vara med oss?” då dessa kommentarer är direkta tecken på att han vill ha hjälp med nått eller att han har något att konfrontera mig för. Och så när han väll enligt honom låter mig ha fritid så vill han att vi ska hitta på något istället. Typ ”Vad tycker du? Ska vi ta med oss hundarna ut och plocka svamp?” Och då har man innan detta hjälpt honom att lasta av sten från hans släpkärra som har tagit typ en 40 min.

Men jag ska fortsätta pusha liksom. Jag tycker tyvärr bara att känslan av hopplöshet vinner över all motivation, tankar och drömmar jag har oftast 🙁

[Indigo Kyjuli]

1. Anonym skrev:

   Du ska inte behöva ta nedsättande ord och handlingar från någon. Jag tror du måste ta professionell hjälp för att: – få hjälp att identifiera sådant som du bryts ned av direkt – metoder att sätta gränser – stärka din självkänsla (generellt stärkande) En del av det du skriver väcker frågor som gör att jag tror att det finns särskild anledning att reda ut frågorna med en professionell psykolog Det kommer nog att göra gott Vill också tipsa om denna websida: http://www.narcissism.se

   Tja! Tack för tipsen. Kommer nästa vecka på onsdag att ha en tid på ungdomsmottagningen där jag kan förklara hela min situation för en kurator. Har varit på ungdomsmottagningen förut för samma sak men då var istället mer mitt fokus att jag gick ditt för att jag hade misstankar att jag hade någon form av diagnos (autism, bipoläritet, etc.) men vi la ner den utredningen för jag började tänka att den delen av mig själv spelar inte så stor roll, tänkte att det är bättre att jag jobbar på att stärka mitt självförtroende etc. Men den där grejen med farsan blev aldrig fokuset, även fast jag tyckte det var det som påverkade mitt självförtroende mest. Men ser fram emot att ha någon igen att kunna prata av sig med och som ger lika bra tips som alla här i tråden 😉

Skönt att höra. Tills vidare kan du memorera detta korta svar att använda när du blir dåligt bemött:

<i>Jag accepterar inte att du säger/gör sådär. Det får du sluta med. </i>

Gå INTE in om någon ytterligare diskussion. Bara avsluta/lämna/gå därifrån.

Att han begär hjälp med vissa saker inom rimliga gränser (team work) är dock inte en kränkning. Inte heller att fråga om ni ska ungås tex att följa med ut och plocka svamp. Hoppas du förstår skillnaden.

[Indigo Kyjuli]

Anonym skrev:

Skönt att höra. Tills vidare kan du memorera detta korta svar att använda när du blir dåligt bemött: <i>Jag accepterar inte att du säger/gör sådär. Det får du sluta med. </i> Gå INTE in om någon ytterligare diskussion. Bara avsluta/lämna/gå därifrån. Att han begär hjälp med vissa saker inom rimliga gränser (team work) är dock inte en kränkning. Inte heller att fråga om ni ska ungås tex att följa med ut och plocka svamp. Hoppas du förstår skillnaden.

Jamen precis, det är inte värt att gå ner på hans nivå och kalla honom för idiot eller liknande. Utan att man visar att man inte vill ta de kommentarerna och gå därifrån. Även fast detta från min del sällan händer, då jag inte ger mig själv rätt lucka att säga det till honom. Han hinner oftast babbla innan jag hinner ha reagerat på att det han sa faktiskt är kränkande och negativt.

Men angående det här med att han ber om min hjälp ansåg inte jag heller specifikt som ”kränkning”. Jag är öppen för teamwork med farsan så länge han efteråt kan ge mig min fria privata tid efteråt. Men då efter att jag hjälpt honom så vill han att vi ska göra ytterligare saker (såsom att plocka svamp) för att han vill ha någon att umgås med. Och jag orkar och vill ärligt talat inte göra det eftersom jag hela tiden egentligen bara vill spendera tid själv. Eftersom han konstant umgås med mig varje dag men samtidigt håller en negativ attityd till allt som vi gör. Tycker rent ut sagt att han är väldigt jobbig och tidskrävande och jag vet inte hur länge jag orkar acceptera att det är sån han är.