Jag mår inte alls bra. Har stora skulder men nu känns det som jag hittat en väg ut utan kronofogden. Men det tar kanske lite längre tid men ger mig livet kvar. Min make tycker dock jag ska bli av med dem imorgon fast en del av skulderna beror på honom också. Men får inget stöd från honom. Dottern ger mig stöd. Jag har haft det väldigt tufft som barn den enda jag kunnat prata med är min pappa men nu är han så sjuk att han inte kan prata så bra längre och min mamma hon bryr sig inte och inga syskon. Den enda jag kunnat öppna mig för är min bonusmamma. Hon stöttar mig och tycker jag ska göra det som känns bäst för mig och inte sluta leva. Jag vill klara detta på egen hand även om det tar längre tid. Det kommer att bli bra men jag behöver nån som ger mig tid och förstår att detta tar tid. Trist när man inte har sin make med. Dottern och jag har dock den finaste relation man kan ha men hon börjar bli stor. Förlåt för ett rörigt inlägg behövde skriva av mig
