Hem > Forum > Hopplöshet > Allt måste ta slut
Allt måste ta slut
-
Hade en jobbig dröm inatt. Drömde att jag var på ett slags hem för mentalt sjuka. Ungefär som ett lss boende. Det var jag och två andra, en kille och en tjej.
De började kela efter ett tag framför mig. När jag väl var ute ur rummet så började de ha sex i smyg.
Detta väckte väldigt starka känslor av utanförskap samt en gammal känsla av att jag aldrig är bra nog för att bli vald.
Visst, X ”valde mig” men vände sig sedan om och gjorde slut med mig pga mitt utseende (vi var ca 10 år gamla).
Visst folks flickvänner har flörtat med mig i det förflutna men jag är övertygad om att det har med att det är upphetsande att ”kanske bli fångad i akten” eller att de helt enkelt vill göra sina pojkvänner avundsjuka/få deras uppmärksamhet. Det handlar inte om mig.
När jag var liten i förskolan så lekte hela klassen ofta en lek som hette ”puss-leken”. Tjejerna jagade alla pojkarna på innergården för att pussa dom. Jag behövde aldrig springa dock. Märkte det första gången för att det var aldrig någon som jagade mig.
Minns hur jag sprang runt som att jag deltog men att jag sakta märkte att jag inte behövde springa alls.
Bara satt mig ner på en bänk och tittade på medans alla andra blev pussade.
Den känslan av utanförskap är väldigt stark. Den inspirerar en attityd av ”ja men fuck it då, om jag är så icke åtråvärd så behöver jag inte bry mig om ni gillar mig. Jag kan göra vad fan jag vill. Varför inte vara den lilla djävulen som går runt och leker med eld och har kul på andras bekostnad. Jag kommer aldrig att bli vald så resultatet kommer vara detsamma.
Och vadådå? Ska ni slå ner mig? Kör på jag kan hantera smärta och har inget emot om jag dör på kuppen.
En logisk sida av mig förstår att detta är en kraftig destruktiv kraft inom mig. Ungefär som min ilska och mitt självhat manifesterat.
Försöker vara snäll istället. Det är det logiska att göra. Det skapar harmoni och alla runtomkring mig blir nöjda och belåtna.
Hela dagen idag sen jag vaknat har jag haft starka självmordstankar. Fantiserat om att våldsamt hugga mot mina underarmar med en vass kniv. Har ju inte magen för att sakta skära. Har också fantiserat om att köpa en elektrisk handsåg och ta en sådan mot halsen. Det borde vara starkt nog att finna pulsådern innan den kan gömma sig samt plötsligt och våldsamt nog att jag inte behöver stå och obekvämt skära halsen med en kniv.
Det måste vara plötsligt. Jag vet att jag klarar av smärtan men det är något med att en kniv sakta separerar skinn som jag alltid funnit väldigt obehagligt.
Senaste året har jag också känt en slags skam att jag fortfarande lever. Jag är snart 27 och har fortfarande en inte ens försökt. Bara fortsätter att dra ut på det medans jag gnäller om hur hemskt livet är.
Patetiskt.
Det är svårt att beskriva hur uppgiven jag känner mig.
För kontext:
jag föddes med en skelettsjukdom som orsakade svåra missbildningar samt kronisk smärta. Behövt operera mig sen jag var 6 år gammal och gick jämnt runt med kryckor eller satt i rullstol.
Senaste operationen nån månad innan jul (benförlängning).
Är 157cm lång och har En missbildning kvar i min armbåge som ska opereras.
Blev glodd på väldigt mycket av både barn och vuxna.
Hey föresten kan du tänka dig fråga en 5 åring om hen vill gå till en psykolog? Som att en 5 åring ens vet vad det innebär.
Det gjorde min mamma. ”Om han inte vill så behöver han inte”.
Ca 10 år gammal.
”Det är ok, när jag fyller 18 så kan jag ta livet av mig så behöver jag inte ha ont längre. Måste vänta så att jag inte förstör skolgången för mina vänner.”
Ca 11 år gammal.
”Mamma jag tror jag är deprimerad”
”Nää det är du inte, jag jobbar som socialarbetare och vet hur det ser ut.”
Ca 12 år gammal.
”Pappa jag tror jag är deprimerad”
”Nää det är du inte, du vet inte vad det betyder.”
(De skilde sig när jag var ca 3 år gammal).
De lyssnade aldrig så när jag låg konstant under i skolan så fick jag bara ilska kastat mot mig istället för förståelse att jag inte kunde prestera.
Tror att mamma var deprimerad så jag behövde alltid ta hand om lägenheten och städa och hålla det rent. Annars blev det så hemskt att man klökade utav doften.
Hon blev jävligt arg om jag och min lillebror inte gjorde våra sysslor.
Min lillebror (1 år yngre, 190cm lång och atletisk. Idag är han odiagnostiserad men det misstänks schizofreni).
Varken min lillebror eller mamma lyfte ett finger. Bevisade den teorin genom att göra detsamma i en månad.
Pappa var bara förbannad hela tiden att jag inte presterade i skolan och bara ville sitta vid datorn hemma istället för att gå ut och leka. Han höll alltid på och suckade varje gång han gick förbi mig när jag gjorde något som inte var bra nog.
Nu sitter jag här med förstörd skolgång (misslyckades med att klara av gymnasiet och har inte kunnat fixa ett ända ämne på komvux), bor hemma hos min pappa och bara drar ut på det. Har nog fan utvecklat agorafobi eller nått samt social ångest eller fan vet jag. Allt känns otroligt hopplöst.
Det måste ta slut.
Jag blir både ledsen och arg när jag hör hur du har blivit behandlad. Förstår att det känns mörkt just nu och att du kanske tänker att loppet är kört, men det tror jag inte att det behöver vara. Har du funderat på att plugga på folkhögskola? För mig fungerade det tusen gånger bättre än gymnasiet och komvux.
Ta hand om dig <3
Jag kan bara säga att jag känner igen mig i de känslor du beskriver från uppväxten. Jag känner igen känslan att det är kört, jag orkar inte mer.
Men det kommer bättre dagar. Och om jag fått råda så flytta ifrån din pappa. Hitta en mer positiv omgivning.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.