Precis som rubriken säger så faller allting bara isär, det enda intresset jag har kvar vilket även är det som fått mig att fortsätta genom åren.
Det bara skiter sig rent ut sagt. Precis när man närmar sig målet med en av grejerna så hamnar jag återigen tomhänt och får börja om från början. Det är tröttsamt och så jäkla påfrestande att det aldrig kan bli bra eller bli som det var tänkt. Att det dessutom handlar om ett hundintresse och sjuka/skadade hundar som man bryr sig om gör det inte enklare. Men jag försöker gång på gång, men så händer det något igen som ställer allt på sin spets.. Räcker det inte med att jag förlorade två stycken förra året trots lång tid med kämpande om att det skulle lösa sig. Det är allvarliga sjukdomar även inom familjen, själv är jag inte heller frisk och klarar inte av psykiskt att ringa och få tid till läkare, samt även kuratorn.
Inte vågar jag hellre berätta det här varken för familj eller kurator/läkare. Även om det gnager inombords och emellanåt känns det som att jag skriker på att det ska synas och märkas, så att jag kan få hjälp. Men ingen märker, eller så kanske det närmaste inte orkar bry sig för att dom själva inte heller mår bra.
Allt rasar över en. Men jag tar en dag i taget. Ångesten bygger på. Paniken kryper i kroppen. Vredesutbrotten ökar. Timme för timme. Vissa dagar är jag i en slags värld där jag bara kör vidare. Men resterande dagar, är det konstant ångest, ilska, ledsen och självskadebeteende..
Tankar om att det skulle vara skönt att kanske slippa allting… Varje dag är sig lik, ingen förändring sker. Det är bara en upprepning varje dag om och om igen. För att jag inte orkar förändra situationen. Ångest.. Hur länge ska jag orka ta emot mer skit, oturen förföljer mig…
