Jag känner just nu att jag orkar inte leva längre. Ser verkligen allt svart och ser inte någon framtid. Har en ingift släkting som renoverar hemma hos mig och som har en visat sig vara dominant och gränslös. Han kan ha en befallande ton och i går skällde han på mig. Det drar ut på tiden och jag känner mig bakbunden och kan inte säga ifrån. Känner mig sjukt utsatt och frustrerad.
Jag är bara trött på min släkt och vill slippa dem.
Sen pratade jag med min chef i dag som antagligen ser att jag känner mig missnöjd på jobbet för att de inte ger mig inträde till att få det ansvar och den övergripande inblick jag borde ha i min mellanchefsroll. Nu vill hon ordna det men jag litar inte på att det blir bättre. Borde söka mig vidare men tvivlar på mig själv. Har två medarbetare som är män och upplever att de vill köra sitt eget race. Vet inte om de ens tar mig på allvar.
Är less på att dejta och på att bli besviken på män. Nu har jag träffat ytterligare en som det säkert inte blir nåt med. Känns som jag haft så mycket jobbiga erfarenheter och besvikelser att jag inte vågar gå in i nåt mer heller. Är bara arg och ledsen och kan inte tilltala nån.
Ska säga upp engagemanget I en hobby jag har. Jag vill inte delta i samhället mer. Det är bara skit med världen, inte minst pga corona. Var sjuk i det I höstas och är fortfarande inte helt pigg.
Tidigare har jag känt ett stort driv men det känns som det är meningslöst. Det är bara motstånd och idioter. Vill typ inte leva. Orkar inte kämpa och jaga saker längre. Sluta ut mig Kan ju hända att nåt positivt kommer ur detta men jag vet inte. Är bara anti allt. Känner mig kvävd.
