Paranoid

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Fick i veckan reda på att min bästa kompis inte längre vill att vi har kontakt med varandra. Det är okej på sitt sätt. Jag kan förstå varifrån hon kommer och varför hon tar det beslutet. Det är kanske inte så konstigt som det låter eller landade i mig. Men samtidigt har det här väckt en paranoid sida hos mig. Jag känner mig osäker nu på nära relationer och ifall jag är sjuk i huvudet ändå. Liksom en person andra behöver lämna för att inte slukas ned i något svart hål.

    Har en annan kompis och när jag pratar med honom så har jag nu plötsligt börjat analysera hans sms på ett nytt sätt. Försöker läsa in där om jag är börda på något sätt och ifall jag kanske inte kan lita på honom, heller.

    Känner en ganska stark kris i tilliten nu mot personer. Och så speciellt i nära relationer. Är väl bränd efter alla år och paranoid att bli övergiven, ensam till mitt öde (vilket är mitt livs skräck).

    Är också lite intresserad av min killkompis tror jag. Det är som om amors pilar liksom träffat mig litegrann. Jag vet inte hur djupt det är men det är något som håller på och vaknar, växer till liv. Det skapar också så mycket självhat hos mig. Blir liksom äcklad av mig själv på något sätt. Framförallt utseendemässigt. Får prestationsångest fysiskt över hur jag ser ut. Och får också tusentals tankar om hur kass jag är och varför han definitivt inte borde satsa på mig.

    Ovanpå det har jag även fått ont i kroppen. Jag vet inte varför. Kanske är jag bara helt slut.

    Skulle behöva en kram. Få vara nära någon, liksom känna en annan människas kropp vid min. Sova så. Jag är så sliten. Både kroppsligt men även i själen. Jag orkar inte mer.

    Trådstartaren

    De här två kompisarna (min fd bästis och killkompis) är liksom coola personer, i allmänhetens ögon. Jag vet egentligen inte varför jag från första början hängt med just dem. Inte är det på grund av någon egen image eller status. Knappast. Jag tror att jag fastnade för att de känns unika, annorlunda. De ställer sig lite utanför gruppen och kikar in. Det lockar ju mig. De som inte är mainstream. Det kan oftast vara min flock. Men så har något gått snett. Det är något som är fel. Jag vet inte vad det är. Jag funderar på om jag är/varit kompis med de här personerna för att fyllas själv av lite pondus. Lite coolhet. Samtidigt som jag tror de ser ner på mig. Tycker jag är alldeles för töntig och till och med lite ointelligent. Jag vet inte. Jag vet mest att de har sagt och brukade säga att de kände sig trygga med mig. Att de blev lugna i mitt sällskap. Som att jag lugnade ner deras känslostormar och oro. Jag antar att jag kanske varit deras ankare. Och när stormen blåst förbi är jag kanske inte aktuell längre? Jag kan inte riktigt släppa det här. För jag förstår inte. Jag förstår att jag är svinjobbig ibland, förmodligen alldeles, alldeles för ofta. Men det kan inte vara riktigt hela sanningen.

    När jag läser dina inlägg tänker jag att det inte alls är konstigt att du känner som du gör. Att bli ”bortvald” i en relation, kärlek eller vänskap, är hårt och smärtsamt. Det verkar som om anledningen till att din kompis inte vill vara din vän längre är diffus. Du skriver att du förstår varifrån hon kommer, och då tänker jag att det måste funnits diskussioner, meningsskiljaktigheter som lett fram till detta beslut. Om hon har uttryckt sina känslor kring det till dig, och om du tagit emot dem och responderat, kan svaret ligga där.  Att hon inte fått den respons hon velat ha eller behöver. Du å andra sidan har responderat utifrån dig och dina behov och varit omedveten om vart dina ord landat. Så mycket kan hända och missförstås i en dialog tänker jag, vi tror ofta att saker vi säger tolkas på ett sätt som de inte alltid gör. Sen finns ju andra faktorer som spelar in med, vart man befinner sig i livet till exempel, hon kanske bara vill vidare. Då måste man acceptera det. Men jag tror du verkligen har en möjlighet här att ta reda på något om dig själv. Om du på ett ärligt sätt också uttrycker vad detta gör med DIG, till personen. Dvs om du fortfarande kan ha ett förtroende för henne. Att säga att du blir ledsen, blir undrande, inte vågar lita och att du önskar att ni fortfarande är vänner.

    Jag har också haft ”coola” vänskaper, mest i yngre år och om jag tänker efter har nog inte de vänskaperna hållit. De vänner som verkligen betytt något har dock, även efter pauser, blommat upp igen och ibland blivit starkare.  De coola vänskaperna har byggt på mer konkurrens, social utvaldhet och inte så mycket genuin ” jag vill dig väl-känsla”.  Ibland kan man bli den någon annan vill att man ska bli, det låter lite så för dig när du blir deras ankare och lugnar deras oro. Frågan är om de lugnar dina känslostormar och om du låter dem?

     

    Trådstartaren

    Tack för ett fantastiskt svar!

    Ja, det stämmer, vi har haft samtal där hon uttryckt vad hon just inte behöver i våran relation. Och det är det som enligt henne har hänt att hon fick för mycket av det som hon ville bort ifrån (säger hon nu då när det är försent). Tack för att du uppmärksammade mig på det!

    Samtidigt till mitt försvar vill jag säga att det hon vill innerst inne (tycker jag då) är att relationen ska framförallt handla om hennes behov och personliga utveckling, att hon just riktar in det på så som hon vill leva sitt liv, vilket är radikalt enligt henne och även många, många andra.

    Man kan nog jämföra det med att hon gått med i en kult, eller en sekt, och om man inte lever enligt det som sägs där så är man en person som missförstått livet, relationer och hur livet behöver levas. Ungefär så upplever jag att det har hänt. Jag förstår nu också att hon och jag har olika uppfattningar om vad som är en kontakt med en annan människa. I min värld spelar det ingen roll om man kommer från olika kulturer, bakgrunder eller har olika livsåskådningar, jag kan gilla det och tycker om att man respekterar och genuint ställer frågor om det. Men jag upplever henne mer kategorisk och som att det är uberviktigt att umgås med ”likar”, alltså personer som lever i samma grupp och har kommit fram till samma lösningar.

    Vi har känt varandra och umgåtts tätt i perioder under 17 år och det är just det här som tidigare också har utlöst konflikter, att vi inte är överens om vad man kan förvänta och kräva av varandra. Jag vet ärligt talat inte om jag känner att jag kan ta på mig skulden för det här. Tvivlar. Delvis ja, delvis nej. Är också helt säker på att hon inte är mottaglig till att höra mitt perspektiv, det är som att hon saknar den empatiska förmågan att genuint vara intresserad av det?

    Det är som att hon så ofta saknar intresse för andras känslor på något sätt. Och jag har så svårt för den kylan att bara kunna liksom kassera vänner för att ett livsstil eller intresse tagit överhanden. Det skapar så mycket oro i mig. Vi är nog i grunden väldigt olika. Jag vet att hon tidigare sagt att hon känner igen sig jättemycket i ”Saga” i serien Bron. Har funderat ibland på om det är något autistiskt att kunna känna så lite för andra personer, att ha en enorm självcentrering och lite agg mot andra.

    Det verkar låst läge med din vän.  Då kan du bara titta inåt tror jag. Du har din verklighet och en absolut rätt till den! Men du kan fundera över hur du kan stå upp för den.

    Vänskap bygger ju på ömsesidighet och någon annan kan du aldrig ändra på, i alla fall inte om den inte själv vill. Det du kan göra är att ärligt uttrycka det du känner och vill. Uttrycka den där önskan om en mer jämlik och öppen relation. Försök hålla skulden utanför..

    Fråga henne om hon vill höra ditt perspektiv. 17 år är en lång tid. Skulden kommer ju ofta när man blir arg, säger dumma saker, pikar eller dylikt..vill hon förstå dig kommer hon att göra det. Vill hon inte, så är det så. Men du har åtminstone uttryckt ditt innersta (kanske du redan har).

    Jag hade en konflikt tidigare i våras med en väninna som jag känt i 16 år. Ganska nyligen har vi återupptagit kontakten med varandra. Vi får se vart det leder.. Men idag ser jag att konflikten så mycket handlade om henne själv. Det är hennes drömmar hon projicerar på mig och som ledde till bråk. Kanske är det något liknande för dig/er?

    Trådstartaren

    Intressant att läsa det du skriver. Ledsen att du också hamnat i bråk i en långvarig vänskapsrelation. Blev din kompis sur om du inte hade samma mål och drömmar som hon hade eller hur uttryckte det sig att hon projicerade över det på er relation- om du vill säga? Det lät intressant.

    Jag tror att det är så att min kompis inte längre har någon ”användning” för mig. Tror inte hon har så stor användning för andra kompisrelationer hon haft tidigare i livet heller. Skillnaden är bara att hon och jag har stått varandra närmast så det blir märkbart på ett sätt jag inte tror det blir med andra relationer hon har, med familj, kompisar och kanske kollegor. Det är där jag känner att det är helt okej såklart att hon väljer sig själv. Det är bara det att under de här 17 åren så är det just hennes behov som brukar styra. Det har varit skyhöga krav på att jag ska vara lätt att kontakta, t om om jag är på arbetet så ”kräver” hon att jag tar en paus och lyssnar på henne.

    Har ju varit ganska svårt från och till att leva upp till de här förväntningarna. Med andra ord känner jag mig indragen i en ”bästis-relation” samtidigt som jag hålls utanför, eller att det tar emot väldigt, när hon själv behöver sätta sina behov åt sidan. Och det är det som hänt nu tror jag att hon återigen väljer att fokusera på sin egen lycka och sitt eget välmående. Och där det är som att alla andras behov inte betyder något för henne.

    Personer har ju tidigare påtalat att hon är självcentrerad och hon säger också att hon tänkt framförallt på sig själv i sitt liv. Och nu gör hon samma sak igen, men där jag tror hon anser att det är ”självutvecklande”. Tror ju hon skulle må bra av att arbeta lite på sitt ego, se andra. Inte fortsätta i samma stil men nu tom ännu värre än någonsin när hon gått med i den här andliga gemenskapen och ”bara” ska umgås med likasinnade.

    Nu när jag skriver om det känner jag bara att herregud vad trött jag är på att behöva analysera och förstå henne. Det är också något jag ägnat stor del av de här 17 åren till. Försöka greppa henne.

     

    Trådstartaren

    Pratade nyss med min killkompis och som påminner en del om min fd. bästis. Kom att tänka då på det här med substitut. Jag tror att jag är ett substitut för honom när det gäller brist på killkompisar. Han pratar med mig på ett sätt jag gissar att han gör med sina polare. Och jag tror min fd. bästa kompis blev sedd och speglad av mig, i brist på vad hon blivit hemifrån och av sin familj/vänner som vuxen. När det sedan dyker upp andra personer eller de är i andra miljöer och får de som de ”egentligen” vill ha, så kanske jag inte fyller någon funktion längre. Lite så kom jag fram till nu kan vara en insikt i det här. Det skulle också förklara varför båda dem två ytterst sällan hör av sig, eller är frågande, när de själva mår bra. Det är som att de signalerar ”jag är en självständig person, men titta på dig nu”.

    Jag kan ju inte låta bli heller att dra lite paralleller till narcissistiska drag. Inte sett det tidigare men kan ju förstå nu hur min bästis beter sig narcissistiskt i att kräva hjälp, kräva att bli sedd, kräva engagemang, men själv bidra så lite det bara är möjligt, på gränsen för att man ska kunna kritisera henne.  Usch, så subtilt oskyldigt, liksom.

    Läser ordet ”krävande” ovan i dina inlägg flera gånger och funderar kring det..i vilken mån kan en vänskap bestå av krav? Det jag vill ha ut av en vänskap handlar om gemenskap, stöd, hitta på roliga saker tillsammans, kanske utveckling…Stöd-biten, som det låter som du får ge för mycket av, är ju bara en del i vänskapen. Den är viktig, men när den blir ensidig, blir det ju en obalans i relationen. Kanske har du lätt för att ta på dig den rollen och kanske håller du på att växa ur rollen som stödjare?

    En annan tanke; om man som du (och jag) växt upp med en narcissistisk förälder, så är man tränad i att finnas där för någon annans behov. Egenvärdet är skadat. Man har ju fått lära sig att det bara är om man bekräftar den andre som man är värd något. Därför tror jag det är lätt dels att söka sig till relationer med den dynamiken, dels att helt automatiskt inta ”stödjarposition”. Jag gör det ofta i alla fall och  funderar mycket på hur jag ska ändra det. Är inne i en period nu där det är som om jag ser saker i världen med lite andra ögon… Jag har länge känt t ex på jobbet, att alla andra får bli arga, ledsna, hävda sig, bli lyssnade på osv men inte jag. Det är som att jag ska vara den där som finns där för alla, som en projicerings-vägg eller en stötdämpare i organisationen. Kanske är en långdragen parallell  till din vänskapsrelation, men du verkar också ha känslan av att andra sätter sina behov först, men inte du. Du sätter andras behov först.
    Har läst dina inlägg här på Mind med och du ger mycket respons till människor som behöver det. Det är verkligen fint av dig! Men jag tror verkligen att du skulle behöva titta inåt också på vad du behöver. Vad signalerar du i dina vänskapsrelationer? Personerna må vara hur ego som helst, det är svårt att ändra på. Men du måste stå upp för dina behov, du har rätt till dina känslor om det är så att du känner dig osedd och felbehandlad. Hur kan du börja göra det på ett bra sätt?  Nej du måste inte stötta kompisen på arbetstid. Du har ditt liv med och din väninna är tvungen att acceptera det. För att du sätter den gränsen och har all rätt till det.
    Om min väninna..hon hade synpunkter på den relation jag är i. Det var i början och hon har aldrig ens träffats honom. Hon ansåg sig veta vad som var rätt för mig, jag skulle ha en sambo (inte särbo) relation, jag skulle ta det där steget och gifta mig, samt söka en annan typ av man. Det var sättet hon sa det på: ”Bjud mig på bröllopet sen”..

    Nu är ju inte det min primära dröm. Visst, någon gång skulle det vara roligt att nå dit. Men jag är inte där nu och jag har alltid haft en ganska öppen syn på relationer, de kan se ut på olika sätt. Hon lever väldigt traditionellt med man och barn (dock ej så lyckligt äktenskap). Jag upplevde det som att hon lade sig i och projicerade ut sina drömmar på mitt liv på ett sätt jag inte uppskattade. Det blev många diskussioner, även om andra saker…som t ex hur mycket man skulle stötta varandra i relationen och till slut bröt vi. Men nu är vi åter i kontakt igen.

    Trådstartaren

    Gud det är verkligen sant att inta en stödjarfunktion. Har inte sett den kopplingen tidigare och hur det kan höra ihop med att växt upp med narcissistiska föräldrar. Det stämmer verkligen! Jag tror t ex om jag är på jobbet att jag signalerar ”jag ser dig”, ”jag vill finnas här för dig”, ”du är viktig”. Ungefär som att jag bjuder in att andra får landa hos mig. Det var ju så under uppväxten också att mina föräldrar var ”yrväder” och flög runt i olika känslostormar och så intog mina syskon och jag ”fyrer” för att balansera upp stormen. Tror inte jag vet riktigt hur man beter sig på ett annat sätt. Hur man liksom närmar sig någon utan att bete sig så. Kanske är det därför man blir så förvånad när andra inte gör så? Tänker att under en normal uppväxt och uppfostran uppmuntras man till att ta plats, ta för sig, sätta sin egna behov först. Så då faller det sig naturligt att just inte stanna kvar och verkligen se någon? Tanken och känslan stannar inte riktigt hos någon som det kan göra om man växt upp med föräldrar som tagit nästan all plats? Hur känner du där, är du påväg till ett genombrott att förändra att göra dina behov och känslor mer synliga? Det låter som det! Otroligt starkt och stort isf! <3

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.