Hem > Forum > Fångar inga jävla dagar > varför ska allt vara en kamp (GAD & dålig självkänsla)

varför ska allt vara en kamp (GAD & dålig självkänsla)

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Trådstartaren

    Har diagnosen GAD och har lidit av oro o ångest sen jag var typ 6 år. har även en släng av social fobi samt väldigt dålig självkänsla. utåt sett verkar jag nog stabil o självsäker men inom mig är det förskräckligt.

    utöver oron och ångesten som ständigt maler så får andras lycka mig att vilja dö, framgångar för andra är påminnelser om mina egna misslyckanden. Känns som jag är dömd till ett liv med oro o ångest där jag bara kämpar för att orka o överleva, medan alla andra lever.

    svårigheter o sjukdomar verkar vara mina enda vänner. lider av diverse krämpor och känner mig just nu väldigt misslyckad att jag inte ens kan få ett jobb.

    Sambon är trött på mig och min ångest och likaså jag. jag är så pass trött på allt att jag börjar fundera på om livet kanske inte är min grej… varje bakslag känns som en bekräftelse på att jag borde försvinna. men samtidigt så vill jag ju inte dö, jag vill ju inte bara känns såhär!

    varför måste allt vara en sån jävla kamp?! Hur fixar man en trasig självkänsla? o hur fan blir man lycklig när man är orolig hela tiden?

    Jag kan känna igen mig till viss del i det du skriver, å specielt i varför måste allt vara en kamp. Läser man kbt böcker, självhjälpsböcker så verkar allt så enkelt. Sluta tänk och tänk inte i onda spiralar säger de. Ja men de är ju fan väldigt enkelt eller nja inte riktigt. 😉 men hoppas de blir bättre för dig. Kram

    Vartenda ord du skrev känner jag igen mig i. För mig känns livet också som en ständig kamp. Från det att jag stiger upp på morgonen tills att jag till slut lyckas somna. Det handlar om allt, från minsta småsak till större grejer. Allt är svårt att hantera, framför allt tankarna. Och precis som du har jag också haft oturen med diverse sjukdomar som gör livet ännu svårare att hantera och njuta av. Jag vet inte vad jag ville säga med det här, jag är ny här inne för jag kände att jag behövde göra något och börja ventilera för det känns som att jag snart spricker.

    Trådstartaren

    kan meddela att jag lyckats få ett jobb, om jag ändå trivs med, och min Gad och kroppsliga grejer är för tillfället helt ok, men den dåliga självkänslan ger sig uttryck ändå. vissa dagar känns det övermäktigt att bara finnas. för tillfället har jag någon inre kris där jag inte vet någonting längre, ifrågasätter allt jag gjort hittills i livet.. vad är liksom meningen med allt? vad är vägen framåt? känns som att man bara kämpar för att överleva och samtidigt missar allt roligt/bra med livet..

    skickar en styrkekram till dig!

    Samma här, varje ord stämmer in på mig. Varje dag är det konstant tankeverkstad och oro, aldrig kan man fokusera på det man ska och bara få vara. Varje dag är en kamp för att klara av, trots medicin och terapi. Allt blir en stor process. Om man skulle säga det till någon så känns det som att de skulle nonchalera bort det. Varje dag påverkar GAD, dålig självkänsla, social fobi, panikångestttacker och depprission mig. Men jag skäms så mycket över det så jag kan inte berätta det för varken familj eller arbetsplats. Har berättat för mina vänner men har inte funnit någon tröst där, blev utstött från vårt ”kompisgäng” snarare…

    Kanske alla vi med GAD och låg självkänsla skulle teama ihop till ett stort kompis gäng och stänga ute resten tills de upplevt det själva?

    Vet inte vad jag ville få ut med detta, om något så fick jag lätta mitt hjärta, och det kanske lättar någon annans att vi inte är ensamma. Frågan är i såna fall-vad gör vi nu?

     

     

    GAD kan vara ett helvete! Jag vet det allt för väl. Det värsta som man får höra är ”äh ryck upp dig va!” … Det kan verkligen få mig att bli aggressiv!

    Vet egentligen inte vad som kom först GAD eller det dåliga självförtroendet men likt förbannat så är de där varje dag. Känner igen sig i sisyfos straff då det är så de flesta dagar känns…..

    Frågan är bara om det pissiga måendet ska vinna eller om vi ska fortsätta kämpa, förhoppningsvis tillsammans!

    Kram

     

    Känner igen mig till viss del. Jag har nerverna utanpå kroppen ibland, känns det som. Om det pågår några dagar så brukar jag ”rasa ihop” och sedan börjar allt om igen.En salig blandning av oro, stress, ångest och panikattacker.

    Jag känner också igen mig i mycket. Jag är orolig nästan jämt. För nästan allt. Jag har också en tendens att funka ett tag, rasa ihop och sen börja om. Rasen just nu är nog faktiskt nästan varje eller åtminstone varannan dag. Jag tror att jag haft lite längre bra perioder också. Gud, när jag skriver det här så låter det ju väldigt bipolärt.

    Jag lever dock Svenssonlivet. Har ett stabilt förhållande, hus, barn och egen bil. Klivit vidare på karriärstegen i snabb takt. Jag är ängslig och orolig ändå för nu finns det ju dessutom mycket att förlora…

    Undrar hur många av oss som skriver här det är som har en svår uppväxt i bagaget. Förmodligen flera…

    Jag känner också igen mig i mycket. Jag är orolig nästan jämt. För nästan allt. Jag har också en tendens att funka ett tag, rasa ihop och sen börja om. Rasen just nu är nog faktiskt nästan varje eller åtminstone varannan dag. Jag tror att jag haft lite längre bra perioder också. Gud, när jag skriver det här så låter det ju väldigt bipolärt. Jag lever dock Svenssonlivet. Har ett stabilt förhållande, hus, barn och egen bil. Klivit vidare på karriärstegen i snabb takt. Jag är ängslig och orolig ändå för nu finns det ju dessutom mycket att förlora… Undrar hur många av oss som skriver här det är som har en svår uppväxt i bagaget. Förmodligen flera…

    Jag hade verkligen inte någon ljuvlig uppväxt så….det kan säkert spela in i dagens mående

    Jag har också lyckats vända till mitt liv under det gångna året, mycket tack vare GAD och grubbel.

    Men det börjar vända, kanske. Jag har dock fortfarande vissa personlighetsproblem som jag undrar om jag kan råda bot på ens med terapi.

    Men kör på, sök och intresseanmäl dig. Är du petig med jobbsökandet förstår jag om det kan ta tid att hitta nåt, men är du redan nischad så förstår jag om du är noga.

    Vad det gäller ångest och GAD verkar ju allt peka på att acceptans av känslor och medveten närvaro vara ett bra första steg. Men sen uppkommer väl ångest och oro kanske inte bara pga grubbel utan det kan ju vara något i livet man vill förändra också.

    Men var försiktig med att ha orealistiska förväntningar på dig själv, det är mycket med dagens samhälle som ger människor låg självuppskattning i onödan.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.