Tom/inspiration

Vad är det som gör att jag känner mig s-å tom när jag umgås med andra? Ju mer social jag är desto tommare blir mitt inre. Påmindes nyss om att det finns ju något som heter inspiration, att man kan få kraft och inspiration av folk. När hände det sist?

Åh, vad den här personen är karismatisk, klok och har tankeväckande åsikter och idéer. Så berikande det är att få ta del av detta. Världen blir färgrikare och roligare att vara i – ett fascinerande äventyr! Vilken ynnest.

Nä, det var evigheter sedan. Så extremt sällsynt. Dessa små pärlor. Var är dem?

Alltså, mellan oss, när jag lyssnar på andra så känns det oftast uppenbart plågsamt. Så jävla långtråkigt.  Meningslöst pladder. Vet inte var man hittar “kul folk”? Lite mer urspårat folk? Levande själar. Är det någon som kan tänka sig att göra något oväntat?

Saknar desperat att få känna mig levande tillsammans med andra. Inte bara i mitt eget sällskap.

Upptäckt att jag på fullt allvar blir apatisk när jag tar del av andras tankar, känslor och åsikter. Det är som att mitt inre stänger ner – zoomar ut. Konstigt, borde väl vara tvärtom att man “vaknar till” av det?

Däremot när jag umgås med barn så kan jag känna hur jag blir mer levande. Är det för att barn har en så naturlig känsla till att vara autentiska, tror ni? Man möts av äkta glädje, äkta sorg, äkta, äkta, äkta.

Många vuxna är så slutna? Allt är så tungt och omöjligt att tränga igenom? Se någon ljus liten själ därinne? Nä det gör man inte. För de tänker bara på problem, tvätt och rutiner. Det är för trist.

Önskar mig ett äventyr. Sagan om ringen.

[Purple Pyteqi]

Jag känner igen mig, var på sommarutspark i fredags, kände ingen samhörighet, det enda positiva som hände var när det var dags att åka hem. Jag kan bli avundsjuk på människor som har en positiv inställning och kan fungera friktionsfritt socialt.

Det förstår jag absolut att det kan skapa avund. Fan, är det alltså inställning det här handlar om?

Igår exempelvis, hade jag en ganska bra inställning när jag mötte upp en kompis, tyckte det skulle bli kul, men när jag såg honom och insåg att hans energinivå låg långt under min – då sjönk liksom jag ner i det hålet också. Var snudd på urlakad efter några timmar i detta sällskap. Men jag hade en positiv inställning från början?

Likadant är det om jag träffar syskonen att deras energinivå är så ojämn min. Jag är mycket mer energisk, vill hitta på äventyr, skratta högt. Vill ha massor känslor i omlopp. Ha kul! Tycker om att prata, tycker om engagemang. Tycker om liv.

Kanske är det detta som är problemet? Jag umgås just nu med andra som är lite i andra cirklar än vad jag är?

Tror även det är så att den där lugna energin som andra har, och som gränser till apati, leder till någon form av känslomässig hypokondri – jag tror ju att jag är deprimerad! Känslan är likadan som när jag mår piss. Kanske är det därför jag ryggar tillbaka, vill inte vaggas in i någon djup avstängdhet, livströtthet. Rädd för människor som helst vill vara själva men som ändå ger sig ut och låtsas tycka det är trevligt. Jag tycker inte alls om det. Fan, stanna hemma!

Borde jag umgås med människor som mår bra? Som har energi? Tror det här påminner mig om min uppväxt där alla familjemedlemmar var så inbundna i sig själva och där jag var den som försökte få kontakt med dem. Det var som att prata med döda själar. – Hej, är du också död?

Får rysningar när jag tänker på det. Tomheten var hemsk att speglas i – det fanns ingen där. Man bankade på en dörr för att känna att deras emotionella värld skulle öppna sig – där just gemenskap skapas. Men de vägrade och förhöll den evigt stängd. Där någonstans känner jag att jag befinner mig just nu, utelåst. Ensam ute i kylan. Men min inställning är att jag önskar mötas.