Zombie
-
Ingenting känns okej. Ligger här i min pappas soffa och känner ett stort tomhet i mig. Ett massivt inget. Samtidigt är jag ledsen. Men inget gråt.
Jag känner mig patetisk som människa som fortfarande bor hemma hos min pappa. Jag fyller 27 i år och ska börja på folkhögskola. Har endast fått intervjuer hittills men det ska bli av.
Efter det ska jag utbilda mig till medicinsk sekreterare.
Det är lönlöst. Jag är nämligen övertygad om att jag som kort (157cm) och missbildad man aldrig kommer att veta av kärlek. Visserligen är det bara min arm kvar som är synligt missbildad.
Känner av hur min kropp alltid gör ont. Varje gång jag är ute och går känner jag hur ont jag har i min högra höft. Vill alltid stanna och ta en paus så att jag kan lugna ner smärtan men av erfarenhet så vet jag att man inte ska stanna förrän man är framme. Om man stannar så blir det bara värre.
Varför ska jag leva om jag aldrig kommer att veta av kärlek?
Jag vet att min psykolog upprepat sagt att jag kommer finna det. Att jag är värd kärlek etc etc etc.
Innerst inne tror jag att hon säger det för att det är det uppenbara man hade sagt till någon som jag för att inspirera hopp. Som ett kort man kan spela i sagda spelet att inspirera hopp. Tomma ord.
Jag klarar inte av dejting. Det finns nån slags disconnect i mig som inte kan… connecta? Att jag inte kan skapa några band med en tjej.
Jag har funderat över detta i åratal. En teori är att jag är övertygad att jag kommer att bli lämnad för någon bättre än mig eftersom att jag är bottenskrap.
Pågrund av detta släpper jag aldrig in någon för att jag kommer alltid bli dumpad eller att jag blir vänstrad på etc etc.
Eftersom att jag har så lågt värde så är den initiala kontakten en konsekvens av tjejens låga självkänsla eller vad som nu orsakar henne att inte inse att hon har ett högre värde än att prata med mig.
Denna teorin dominerar fronten av mitt spekulerande.
Vad det nu är så känns det som att problemet inte kan lösas.
Jag gör som min psykolog vill. Jag går ut på promenader och jag går till bibliotek för att läsa. Allt detta är för att komma över min sociala ångest och ångest att just bli sedd av andra. Blev glodd på väldigt mycket som barn pga min groteska krokiga kropp.
Vad jag gör nu är att bara stänga av och försöka fortsätta med mina uppgifter och få folkhögskolan gjort.
Livet känns väldigt livlöst just nu och funderar på döden mer och mer.
Tänker att även om jag fixar jobb och eget hem och så, så kommer livet att fortsätta kännas exakt lika livlöst.
Har prövat droger för att försöka finna någon slags glädje i vardagen men det är ju bara ett kaninhål.
Varför kämpa? Inget känns bra. Bara skit hela tiden. Drönande på och på. Ingenting är kul. Smärta konstant. Ångest konstant. Och tiden den stannar ju inte. Varför vänta.
Det ända som håller mig vid liv just nu är att jag inte vill såra min familj. Annars hade jag nog redan gjort det.
Hej Red!
Finns det någonting som du skulle vilja göra?
Något du skulle ångra du inte har gjort?
Kanske är det inte kärleken du skall jaga? (Den kastar ju sig över en i de mest olämpliga situationer. (tro en gammal man som är olyckligt kär…..hon är så fiiiiiin och jag i sorg)).
Min sons mors far var visst bara 156 cm lång (Jag frågade mitt ex för jag visste han var kort….men om du frågar mig om det var det som jag minns mest av honom så är svaret nej. det jag minns mest av honom var att han var envis. Och stark. Så jag ber dig, fokusera på allt annat…..
Fokusera gärna på annat än dig själv….du kommer att hitta guldkorn du inte visste fanns 🙂
Jag hoppas du väljer nyfikenheten och livet och orkar och kan glömma dig själv en stund ibland (även om jag förstår att du har det tungt)
Mina ord är kanske bara skräp……jag är bara “flower power trash”….men jag önskar dig all lycka!
Lev livet som ditt och ingen annans! (Sen om du bor hos din far eller i ett kollektiv eller en glamorös lyxvilla, det är är ju helt oväsentligt bara du har det bra!)
Jag vet inte hur man kan skaffa ett jobb och har ett pappa och vara olyckligt.
Själv jag hade en man och levt med honom fyra år och skild mig men ändå känner mig olyckligt att inte ha ett jobb. Jag har försökt flera gånger med att få exam men inte lyckas nu läser jag tänkte till byggnadsingenjör och tänker att jobb ska göra mig lyckligt.
Jag har känt kärlek som gav mig lycka men jag var inte nöjd för jag inte förverkligade min drömmar. För mig jobb är bättre än kärlek. Kärlek inte verkligt och man kan inte leva på det. Kärlek får jag när jag klara en kurs eller blir klar med utbildning.
Jag rekommenderar att du letar efter något du lyckligt av utan att ha förband till människor som partner. Kanske går ut med pappa. Jag gör alltid det. Jag brukar också prata med mamma. Det är inte skam att du bor hos din pappa. Du behöver bara denna tid tills du blir sekreterare.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.