Hem > Forum > Ensamhet > Varför vill ingen vara vän med mig?

Varför vill ingen vara vän med mig?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Jag fattar att alla som läser titeln tänker att något är fel med mig, och jag antar att det är så men jag har bra egenskaper också. Jag skulle nog vilja vara vän med mig själv liksom. Jag hade vänner i högstadiet, men de försvann efter det. Lyckades inte hitta vänner i gymnasiet och nu är jag snart 30 år och har två bekanta men ingen riktig vän.

    Jag har gått på träffar från Facebookgrupper, jag har under pandemin bett främlingar gå med mig på promenader utomhus, jag har verkligen försökt men ingen klickar med mig. Jag orkar inte vara såhär ensam. Jag har inga pengar för att kunna gå en kurs eller hålla på med en hobby (som kräver pengar) eller vad folk än brukar tipsa om, så det måste vara gratis. Mina kollegor har jag inget gemensamt med.

    Jag är lite blyg, men det är ju många. Jag skrattar mycket och ställer frågor och har aldrig hört någon antyda att jag gör något fel socialt. Jag vet inte vad mer jag ska göra men jag dör av ensamhet.

    Vad tycker du om att göra?

    Trådstartaren

    Jag har nog ingen hobby direkt, men jag gillar att bada året om, att fika och äta, att promenera, att läsa, att laga mat tillsammans med andra, att umgås med katter (t.ex. volontärarbeta på katthem). Kommer inte på något mer, men jag gillar nog ganska mycket när jag inte är heldeprimerad.

    Det är nog många som tycker om samma saker som dig. Det finns en discordkanal för ensamma. Dom har haft promenadträffar ibland. Kanske värt att titta där. https://discord.gg/ZrFN8M9JDe

    Du och jag hade nog passat bra ihop, mvh crazy cat lady

    Hörde om någon studie som sade något hemskt och det var att ensamma personer, som andra förstår är ensamma, riskerar att majoriteten människor väljer bort dem, just pga. det. Jag kan nog relatera till det, ju ensammare andra uppfattat att jag är desto mer utstött har jag också blivit. Mitt råd till dig, kära du, är därför att försöka mörka din ensamhet så mycket det bara är möjligt med nya kontakter. Tror man slipper få den där blicken på sig att andra scannar och försöker förstå varför man är så himla ensam, letandet efter förklaringen. Det är fruktansvärt att det är på det här sättet, vill starkt understryka det, samtidigt blir det lite fake it until you make it. Tror det hör ihop med statussamhället att andra gärna vill sätta en i ett fack baserat utifrån det. Ett annat tips i kontakt med nya personer är att vara väldigt, väldigt glad. Det brukar folk uppskatta. Skämta, bjuda på sig själv, gärna ha självdistans. Det är sånt som jag börjat med nuförtiden. Tycker det fungerar bättre. Om man känner att det är att förställa sig, ska man givetvis låta bli. Du skriver iofs att du skrattar mycket så kanske inget tips som passar för just dig.

    Svaret på din fråga varför ingen vill vara vän kan (säger inte att det är så) alltså vara att det beror på att du redan är så ensam <3

    Vill lägga till en grej: Tror det gäller även mobbing. Ju ensammare en person är desto mer utsatt riskerar den också att bli. Man blir som ett lätt byte för flocken. I perioder där jag känt av att vara på gränsen att bli utsatt för diverse vargar har jag faktiskt ljugit ibland och sagt saker som att jag har massor med personer som tycker likadant som jag. Ibland har det hänt i kontakt med myndigheter där man ju absolut är i en utsatt maktsituation och det kan handla om en otroligt viktigt beslut som handläggaren ska ta. Budskapet av det jag skriver är alltså att inte blotta sin strupe utan försöka låtsas att man har jättemycket ”stöd i bagaget”. Fast man ju såklart inte har det. Det var sånt jag också lärde mig som ung tonåring där jag inte hade några föräldrar egentligen, att för att klara mig ”på gatan” så behövde jag ”arbeta bort”/osynliggöra min sårbarhet, annars blev jag på riktigt på gränsen till våldtagen. Det är tyvärr ingen överdrift. Så det är viktigt att ha en flock!

    En sista sak bara.. =) Anledningen varför jag inte blev mobbad i skolan är jag nu efter jag skrev nästan övertygad om handlade om att jag hade kompisar. Det hände vid några tillfällen att några coola killar i klassen på högstadiet ville börja mobba mig. Men direkt klev en tjej in och gick emot det de påstod. Det här hände vid upprepade tillfällen. Fast att andra klev in då. Inte bara nära kompisar till mig utan jag antar att folk generellt gillade mig och därför stoppade det hela. Någon ”varg” försökte, men så visade sig antingen mina kompisar, eller andra, och då slutade dem. Den förmånen har man inte på arbetsplatser. Tror det är en orsak till att man kan råka så fruktansvärt illa ut där. Det finns inget stöd, sådär som med vänner som håller ens rygg. Blir det någon konflikt med ”en ledare” på arbetsplatsen kan man direkt vara rökt. Samma med kollegor och hitta samtalsämnen om de som styr på arbetsplatsen är såna som vill prata om ämnen man själv tycker är ytliga och trista, är det omöjligt att förändra den arbetsplatskulturen. Man får finna sig eller så får man helt enkelt gå runt och vara tyst. Eller hur känner du där? Du nämnde lite kort om din arbetsplats, trådskrivaren? <3

    En sista sak bara.. =) Anledningen varför jag inte blev mobbad i skolan är jag nu efter jag skrev nästan övertygad om handlade om att jag hade kompisar. Det hände vid några tillfällen att några coola killar i klassen på högstadiet ville börja mobba mig. Men direkt klev en tjej in och gick emot det de påstod. Det här hände vid upprepade tillfällen. Fast att andra klev in då. Inte bara nära kompisar till mig utan jag antar att folk generellt gillade mig och därför stoppade det hela. Någon ”varg” försökte, men så visade sig antingen mina kompisar, eller andra, och då slutade dem. Den förmånen har man inte på arbetsplatser. Tror det är en orsak till att man kan råka så fruktansvärt illa ut där. Det finns inget stöd, sådär som med vänner som håller ens rygg. Blir det någon konflikt med ”en ledare” på arbetsplatsen kan man direkt vara rökt. Samma med kollegor och hitta samtalsämnen om de som styr på arbetsplatsen är såna som vill prata om ämnen man själv tycker är ytliga och trista, är det omöjligt att förändra den arbetsplatskulturen. Man får finna sig eller så får man helt enkelt gå runt och vara tyst. Eller hur känner du där? Du nämnde lite kort om din arbetsplats, trådskrivaren? <3

    Hur ska man kunna låtsas som man har många vänner? Tycker det är ett jättebra tips och det låter logiskt. Blev själv väldigt utsatt under gymnasiet och jag tror det berodde på just att jag var väldigt ensam redan i början, märkte också att med tiden så distanserade många sig och har nu som 20 åring inga vänner alls att hänga med. Jag vill så gärna träffa nytt folk men hur ska man kunna verka omtyckt av andra?

    Det är jättebra frågor <3 Vet ärligt talat inte. Känns ju förljuget och man vill ju inte starta upp en känsla av dubbelliv, huu. Kanske generellt att försöka frambringa en känsla inom sig att man en gång i tiden varit omtyckt i något sammanhang och så försöka leva med den självbilden i kontakt med andra? När folk frågar mig om vad jag gjort på högtider eller födelsedag blir jag enormt stressad. Nu tänker jag inte på de fåtalet kompisar som jag faktiskt har (träffar sällan och syftar då på typ barndomskompisar) utan mer kollegor eller mer ”löst folk”. Alltså jag verkar ha problem framförallt i nya kontexter. Tycker jag blir missförstådd och satt i något fack som jag inte alls känner är jag. Det är typ fördomar jag möter, tror jag. När folk lärt känna mig ordentligt, efter en tid, brukar det fungera generellt. Då är det oftare jag som kanske känner att vänskapen är lite för jobbig eller så blir jag irriterad över saker. Ibland har också jag varit alldeles för jobbig och den andra därför valt att sluta umgås. Så lite typ att man har olika uppfattningar om vad som är rimligt i en vänskapsrelation. Tror inte det är en slump att jag inte bråkat (vi har dock varit oense ibland och liknande, men inget stort allvarligt bråk) med mina barndomskompisar, det finns inget liksom att bråka om. Vi är också lite stöpta i samma form. Hur känner ni, när har ni svårast att träffa och bli kompisar med andra? Är det i början av en kontakt som kan mynna ut i en vänskap eller är det längre fram i själva relationen och som då tar slut? <3

    Det är jättebra frågor <3 Vet ärligt talat inte. Känns ju förljuget och man vill ju inte starta upp en känsla av dubbelliv, huu. Kanske generellt att försöka frambringa en känsla inom sig att man en gång i tiden varit omtyckt i något sammanhang och så försöka leva med den självbilden i kontakt med andra? När folk frågar mig om vad jag gjort på högtider eller födelsedag blir jag enormt stressad. Nu tänker jag inte på de fåtalet kompisar som jag faktiskt har (träffar sällan och syftar då på typ barndomskompisar) utan mer kollegor eller mer ”löst folk”. Alltså jag verkar ha problem framförallt i nya kontexter. Tycker jag blir missförstådd och satt i något fack som jag inte alls känner är jag. Det är typ fördomar jag möter, tror jag. När folk lärt känna mig ordentligt, efter en tid, brukar det fungera generellt. Då är det oftare jag som kanske känner att vänskapen är lite för jobbig eller så blir jag irriterad över saker. Ibland har också jag varit alldeles för jobbig och den andra därför valt att sluta umgås. Så lite typ att man har olika uppfattningar om vad som är rimligt i en vänskapsrelation. Tror inte det är en slump att jag inte bråkat (vi har dock varit oense ibland och liknande, men inget stort allvarligt bråk) med mina barndomskompisar, det finns inget liksom att bråka om. Vi är också lite stöpta i samma form. Hur känner ni, när har ni svårast att träffa och bli kompisar med andra? Är det i början av en kontakt som kan mynna ut i en vänskap eller är det längre fram i själva relationen och som då tar slut? <3

    Känner ganska så likadant, har väldigt svårt med att skapa nya kontakter och lära känna nya människor utanför något specifikt yrke eller studie. Har 3 barndomsvänner som jag brukar hänga med ibland (väldigt sällan) men märker dock att vi börjar växa ifrån varandra. Vi börjar få olika intressen och 1 av dem har jag sällan något att prata om med längre. Känner nästan att allt är påtvingat då vi hänger med varandra och att man inte riktigt kan vara sig själv.
    Märker dock att då jag vill försöka lära känna en person som jag tycker verkar intressant tappar jag ofta mig själv på nått vis och blir väldigt självmedveten på hur jag beter samt det jag säger till den gränsen att jag nästan inte vågar säga något alls. Tror också anledningen till att jag har svårt att bygga upp vänskapsrelationer är det där om att jag redan är väldigt ensam. Träffar ju folk på, exempelvis jobbet, som brukar umgås med sina vänner osv. Håller som i hemligheten om att jag nästan inte har några vänner alls.
    Vet ju som inte heller vart man kan träffa andra människor utanför jobb och studier, går man liksom bara upp till någon på stan eller caféet för att försöka starta en konversation? Eller ska man liksom försöka få tillbaka kontakten till gamla vänner som man hade förut? Vad är dina/era tankar? PS. tack för fint svar 🙂

    Olive Nuhiki <3 Åh, tror det kan vara värt att återta kontakten med gamla vänner om man tycker det var roligt förr att umgås? Tänker på att du är 20 år och kan själv känna att det varit så synd att man inte höll fast vid människor man träffat genom livet. Det är lätt att åren och livet bara passerar. Hitta vänner i andra sammanhang, på café och sånt, tror jag är jättesvårt haha 🙂 I alla fall för svenskar! 🙂

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.